Hotet

Hotet
Molnen mörknar allt mer. Jag kliver ut på altanen för att lyssna om hon kommer gående

på cykelvägen bakom häcken. Hon brukar höras lång väg, ofta sjungande för sig själv. Men

det är tyst förutom en fågel som sjunger ensam i trädet. Äppelblommen har fallit till marken.

Jag knäpper koftan och går in. Hon borde vara här nu, en halvtimme ska det inte behöva ta.
*

- Snälla mamma, jag vill köpa min glass själv, tjatade Tove och strök med handen

över sina nya mjukisbyxor med nallar på.

- Men, du är så liten.

- Jag är inte liten, jag fyller sex snart.

Min dotter fick som hon ville till slut om hon lovade att gå under tunneln och gå raka

vägen hem. Jag gav henne en guldtia som hon kramade i sin mjuka hand. Hon log mot mig

och studsade iväg med hoppsasteg så det gyllene pagehåret guppade.
*
Jag hänger upp en tvätt. Jag brygger kaffe utan att känna den goda aromen. På radion

sjunger Pippi, "och därför vill jag sjunga att sommaren är min".

Termometern visar på 11, vilken sommar! Jag tittar på klockan, nu är det trekvart sedan hon

gick hemifrån. Jag går på toaletten. Jag ringer till hennes kompis Sara, kanske Tove har blivit

leksugen och gått dit. Där får jag inget svar. Jag öppnar ytterdörren och kikar runt hörnet men

där ute är skrämmande tyst.

Nu slänger jag på mig vindjackan och försöker baxa fram cykeln ur garaget samtidigt som jag

svär över alla prylar och allt skräp som står ivägen. Cykeln är i alla fall nypumpad och rullar

lätt. Jag spejar överallt och ropar "Tove" när jag cyklar mot affären. "Tove" men ingen syns

till. Jag rundar Saras hus och är nära att krocka med en mötande bil när jag åker på fel sida av

vägen. Strax innan jag åker in i tunneln hör jag röster till vänster uppe vid buskaget.

En cykel ligger slängd på gräset.

- Tove, är du där?

- Mamma, mamma... sen blir det tyst.

Jag hoppar av cykeln i farten och landar på gräset som är mjukt. Jag reser mig hastigt och

springer fram mot buskarna. Återigen ropar jag, nu hysteriskt "Tove", min

röst hörs knappast. Plötsligt kommer en man utrusande som en vild tjur ur buskaget och är

högröd i ansiktet. Jag blir som paralyserad när mannen frustar fram och rycker åt sig den

gamla damcykeln som ligger slängd på gräset. Jag skriker hest efter honom:

- Vad har du gjort?...
- Jag har inte gjort nåt, väser han och stirrar på mig med sina ormögon innan han cyklar iväg.

Jag upptäcker mig själv med att stå och veva med armarna i luften för att stoppa honom och

mina tårar rinner när jag åter ropar med starkare röst, "TOVE"..

Äntligen hör jag henne då hon pressar sig fram ur den täta grönskan. Jag springer fram till

min flicka och kramar henne, jag vill inte släppa taget. Hon tittar på mig under sin tvära

lugg och säger innan jag får fram ett ljud:

- Farbrorn sa att vi skulle leka i buskarna. Han drog mig dit, det gjorde ont i min arm.

Hon sväljer och fortsätter:

- Jag ville gå hem till dig men det fick jag inte. Han drog och slet i mina nallebyxor då hörde jag att du ropade och då sprang han iväg.

Med ett tilltvingat lugn lyfter jag upp min cykel och vi går hemåt. Alla mina frågor får

vänta. Jag fryser och hackar tänder. Jag måste ringa polisen och då kommer dom att fråga

hur han såg ut. Han såg ut som en orm i ansiktet. Han såg verkligen ut som en orm, tänker jag svara.

Tove nynnar på en sång jag inte känner igen. Trots allt känner jag en lättnad när jag håller henne i handen. Hon finns hos mig nu.

*

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Lisbeth 28 feb 2003 16:05