Ett irakiskt tankeexperiment

I dessa tider när Irakkrisen dominerar nyhetsflödet slog mig en tanke som jag tänkte dela med mig till er andra.

Vi lever ju i tron att det som drabbar andra icke drabbar oss beskedliga svenskar. Hur skulle det egentligen te sig om det otänkbara trots allt inträffade här? Jag har målat upp en hypotetisk scen som säkert inte tål expertisens granskande blickar, men som ändå kan vara nyttig att läsa:

Föreställ er att själve Göran Persson inskränker den personliga friheten för svenskarna. På grund av tilltagande brottslighet hindrar han svensken från att röra sig fritt.

Det yttre skälet är att stävja brottslighet och befrämja svenskarnas säkerhet. Så börjar det! Allt med Görans välkända stämma, som alla lärt sig betrakta som någonting bekant. Eftersom Göran har det inflytandet på oss, lyder vi och tänker att han vill bara vårt bästa! Sedan börjar han se om sitt eget hus. Han skaffar ett personligt livgarde, en liten polisstyrka som så småningom tar formen av en liten armé. Snart har SÄPO en särskild Person-avdelning, som ägnar sig åt underrättelseverksamhet. Nu börjar en del personer försvinna här och var i landet. Man börjar frukta att Person-polisen - låt oss kalla den "GÖPO" - griper folk mitt i natten och utsätter dem för pinliga förhör i hopp om att landsförrädare och konspiratörer skall avslöjas!

Rädslan börjar gro hos gemene man, men ingen vågar säga något. När valet närmar sig går Persson ut med hård retorik som mellan raderna låter oss veta att det inte är hälsosamt att rösta på ett annat parti än Perssons parti. "Perssons Parti", "PP"! Det är ett bra namn, mycket bättre än det gamla slitna och besvärligt förpliktigande "Socialdemokraterna".

Politiska motståndare börjar försvinna och utsättas för trakasserier, deras partilokaler utsätts för omfattande skadegörelse. Nu börjar Amnesty få upp ögonen för svenskarnas öde. Man gör påtryckningar på FN som emellertid står under starkt inflytande från USA, som inte vill ingripa tack vare att Sverige stod på amerikanernas sida i Irakkrisen 2003. Också EU förhåller sig avvaktande och framför endast diplomatiska protester.

Men handeln drabbas av Perssons hårda politik. Företag flyttar ut från landet pga det riskfyllda klimatet och det dåliga rykte som Sverige börjar få till följd av de befarade brotten mot mänskliga rättigheter. Sverige är fortfarande med i EU, men protesterna ökar inom organisationen och landet blir mer och mer isolerat. Som en följd av detta lider svenskarna hungersnöd. Det blir svårt att få landet att fungera och i sin desperation ser sig Göran om efter nya lösningar. Hans blick stannar på Estland. Här har Sverige ett historiskt förflutet, och ett ökat inflytande där skulle avsevärt förbättra handelsmöjligheterna.

Kanske kunde man återinföra det gamla knepet med fartygstullar? Han inleder inte helt misslyckade förhandlingar med Ryssland som frestas att stödja de svenska planerna mot löfte om ett ökat inflytande i Baltikum. Man sluter en icke-angreppspakt med Ryssland som också lovar diplomatiskt stöd. De redan hårt prövade svenskarna beläggs med nya skatter som syftar till att upprätta ett "starkt svenskt försvar". Alla medel som tidigare med varm hand tillägnats skola, vård och omsorg, faller nu i militärens händer.

När Persson tillsätter en forskargrupp som skall utreda möjligheten att Sverige utvecklar kärnvapen av det avfall som landets kärnkraftverk genererar, höjs ett varningens finger från FN. Göran svarar att den upprustning som nu sker har tvingats fram av FN och EU och deras allt fientligare hållning mot Sverige.

Svenska fartyg sveper av och an utanför den estniska kusten. Eftersom Perssons avsikter nu blir allt tydligare, växer en motståndsrörelse fram i Sverige. En liten grupp av modiga frihetsivrare börjar sprida flygblad och utskick per email. Gruppen försöker i sin naivitet organisera en demonstration, men detta initiativ kvävs hastigt i sin linda av batongförsedda poliser ur säkerhetsbrigaden.

Så småningom letar sig GÖPO:s tentakler in i aktivisternas nätverk och snart finner medlemmarna sina vänner, hustrur och barn våldtagna och mördade i sina hem.

Så kommer då slutligen det som alla fruktat.

Svenska "turister" tar sig med estländska semesterkryssfartyg in i Estland för att förbereda en invasion. Tidigt en morgon landsätter en svensk armada, som officiellt befinner sig på "övning" i Östersjön, svenska trupper på de estniska stränderna för att "stilla politiska oroligheter" och "beskydda" den prosvenska minoritet som sedan EU-protesternas inledande börjat "förtryckas".

Nu följer massiva protester, inte minst från EU, som förbereder ett miliärt ingripande i stor skala. Persson tillbakavisar anklagelserna och fortsätter sin hävda sin rätt att ingripa till de förtryckta minoriteternas försvar enligt känt historiskt mönster.

EU inleder sin intervention med stöd av FN. Missilerna krossar det gamla folkhemmet vi tidigare tog för självklart.

Det är en mardrömsliknande situation som ingen begriper hur den egentligen kunde uppstå. Allt gick så fort. Brottsligheten. Säkerhetstänkandet. Det nya partiet. De gamla som försvann. Helt plötsligt står vi och ser oss själva i en sits som liknar den vilken irakierna befinner sig i idag.

Att vår käre statsminister fick gestalta svensk Saddam Hussein i den här hypotetiska berättelsen är en ren tillfällighet. Man skulle också kunna leka med tanken på en statskupp genomförd av till exempel Bo Lundgren, eller varför inte en av Alf Svensson med religiösa förtecken?

Av Per Ahlström 28 feb 2003 10:08