Jag - ananasen som fruktar Mumin

Kortet föreställer mina två bästa vänner som står och kramar om ett vinkande mumintroll, inför ombordstigningen på en finlandsfärja. Att påstå att jag har fobi för stora mumintroll skulle vara att överdriva, men de är åtminstone förknippade med en stark olustkänsla. Kärleken i bilden kommer endast från vetskapen om att det var jag som tog kortet och att jag därför hade en given ursäkt till att inte själv ställa mig och posera bredvid dess sida.

Låt mig understryka att det inte är själva Tove Janssons Mumin som jag ogillar, utan det monster som troligtvis gömmer sig i den oskyldiga muminkroppen. Roten till denna känsla har sin början flera år tillbaka då jag själv jobbade inuti en liknande dräkt. Den bestod av jättelika röda skor, fyrfingrade mussepigghänder och en rund ananaskropp med stora ögon och en superglad mun. Blasten var sydd kring en hjälm som jag knäppte under hakan. Att ansiktet gömdes under det gröna var skönt för en tonåring som inte gärna ville identifiera sig med en tropisk frukt, men det ledde också till en väldigt dålig rumsuppfattning eftersom titthålet var smalt och täcktes av ett slags grönt myggnät.

Mitt uppdrag var att locka barn till en teckningstävling som anordnades i ett köpcentrum. Papper och pennor fanns inne i ett discotält som stod uppställt innanför entrén. En annan tjej, som inte behövde föreställa en del i en fruktsallad, stod intill tältet och demonstrerade goda efterrätter innehållande frukt och glass. Medan hon började skiva bananer tränade jag på att gå utan att snubbla på mina egna fötter. Det var också en utmaning att ta sig in i tältet eftersom det var alldeles för lågt i tak för min nya kroppslängd och mina runda former gjorde det svårt att böja sig framåt för att på det sättet undvika att slå i taket.

Övningarna i att behärska mina nya kroppsdelar visade sig vara överflödiga. Många barn sket fullständigt i papperen och pennorna, eftersom de fann större nöje i att håna min klumpighet. Snart kom de på att de kunde knacka mig på ryggen och sedan springa iväg. De nådde sina gömställen precis innan jag hann vända mig om för att fråga om de ville vara med och rita. Jag bestämde mig för att inte lägga ner energi på att bli irriterad på deras bus, men jag kände mig orkeslös ändå. Det började likna en bastu inne i den instängda ananasen och svetten rann. Höll jag på att svimma eller berodde den känslan mest på det tunnelseende som dräkten gav? Jag hann inte reda ut den frågan innan jag kände ännu en knackning på ryggen, följd av retfullt barnfnitter.

Efter ett par timmar frågade tjejen som demonstrerade efterrätter om jag kunde ta över medan hon sprang på toaletten och det ställde jag naturligtvis upp på. Väl bakom hennes disk övervägde jag vad som var värst, att försöka greppa små tallrikar med mina mussepigghänder eller att ta av mig dem och riskera att svettdoften smet ut genom dräkten. Jag bestämde mig för det sistnämnda och vände mig om för att lägga bort handskarna. Då snubblade jag handlöst på en sladd och som om inte det vore tillräckligt iögonfallande, visade det sig att den gick till discotältets cd-spelare. Tro mig, en pinsam tystnad är inte när två som går på dejt andas lite mellan två repliker, en pinsam tystnad är när en ananas faller framstupa och tystar ett köpcentrum.

Lyckligtvis kom tjejen snart tillbaka och lyckades få igång musiken. Jag tackade Gud för att mitt rodnande ansikte inte syntes, men väcktes snabbt ur mina religiösa samtal av att en liten flicka gallskrek. Föräldrarna försökte lugna ner henne, men hur många meter det än var mellan oss tycktes hon inte kunna slappna av. Pappan tog upp henne i sin famn och mamman kom fram och frågade mig om jag inte kunde ta av blasten från huvudet, så att hennes dotter fick se att det var en människa bakom ananasen.

Men det var ingen människa i dräkten. Det var ett förödmjukat svettmonster och flickan hade alldeles rätt som inte litade på den oskyldiga fasaden. Hädanefter gör inte jag det heller. Inte ens på självaste Mumin.

Av Malin Rindeskär 27 feb 2003 10:37