När huden blivit tillräckligt mjuk

Nej, jag orkar inte. Jag vet ju hur man känner sig, även om det var ett tag sedan. Undrar var man gör av den när man kräkts i den? Ber man någon av flygvärdinnorna att ta hand om den? "Ursäkta mig Fröken, men vill ni vara så vänlig och ta hand om den här halvlitern magsyror och delvis smälta födan?" De ler när de serverar maten, men finns leendet kvar när de får tillbaka den så? Kanske är det jag som ska le då istället. "Här kommer lunchen IGEN, varsågod Fröken."

Usch, så stimmigt här är nu. Jag kan ju knappt tänka när folk är så högljudda.

Man bör kanske hålla den själv tills man landat och finner en papperskorg. Men då måste man väl få lägga upp den på hyllan för handbagage i alla fall? Får hoppas att den tillsluts tätt då. Annars kan det droppa begagnad mat på någon hjässa. Ett sådant scenario hade förvisso varit förbannat underhållande att beskåda. Det kanske hade skapat en kedjereaktion bland resenärerna? Personen med den spyvätta skallen blir äcklad och kastar upp i en sån här liten påse, lägger den på hyllan och utsätter därmed någon annan för "den flygplanska magsyretortyren". Det nya offret ger samma reaktion och för i sin tur vidare den påbörjade traditionen. Och så fortgår det. När det har gått några vändor runt i planet har alla dött av svält. Emellertid överlever flygvärdinnorna och kaptenerna. Snart erbjuder flygbolagen försäkringar mot detta vidriga dominospel som ibland förekommer.

Jaha, där rullar matvagnen förbi ner mot cockpiten. Ingen reagerar. De har väl annat att tänka på.

Nej, nu vet jag precis hur det ligger till! När detta inträffar går en flygvärdinna ut till cockpiten och säger högtidligt: Någon har kräkts. Då nickar kaptenerna tyst mot varandra. De vet vad som måste göras. En värdinna förklarar situationen för de resande, gamla tanter i sätena blir lite till sig och säger guuud så spännande till varandra och gnider sina ådriga händer. Personen som spytt får en klapp på axeln av någon närsittande. Kaptenerna sätter sig upp i stolarna och tar ett djupt andetag tillsammans. Så trycker en av dem på en mycket speciell knapp. Den enda och absolut enda gången då man låter öppna något av fönstren i ett flygplan är när någon fyllt en spypåse. Det är en stor händelse, inte många får uppleva att ett flygplansfönster öppnas under sin livstid. Den nykräkte sträcker ut armen och släpper påsen. Man applåderar. Små barn får ett litet fint diplom som flygkaptenerna skrivit under. Vuxna får en gratis whiskey.

Nej, det är osannolikt. Antagligen får man bara en ny påse att ta med sig hem som minne av den extraordinära händelsen.

Ska jag fråga den blekfete tysken som sitter bredvid mig? Vad tror han om hela det här mysteriet? Det är inte omöjligt att han har teorier om att påsen utgör en portal till en fjärran dimension. Han ser ut att tro det. Jag ser att han sitter och fantiserar om det. Om en dimension där varelserna har satt i system att hantera kräk. Där man byggt stora industrier i vilka spya efter spya åker på ett band in i en jättelik frustande maskin. Maskinen kan omvandla allting till energi, men framför allt uppstötningar. Tankarna virvlar innanför hans germanska hjärnbark, jag ser det på hans blick. Han stirrar rakt framför sig. Det är vad jag kallar en blick med koncentration i! Han hackar ju till och med tänder. Han ser faktiskt lite rädd ut.

Det äldre paret i sätet på andra sidan gången håller varandra hårt i handen. Ska jag hålla min tjocke tysk i handen? Jag kan lägga min hand bredvid hans på armstödet för att sedan sakta börja smeka med lillfingret mellan två av hans knogar. Så småningom sluter hans feta näve likt en stor mussla runt min. Paret gråter. Ska vi också gråta lite tillsammans, min tyske kamrat? Nej, jag kanske inte borde störa hans avancerade teorier om spyorna och dimensionsportalen. Då kanske jag får hans näve i ansiktet istället.

Kommer fiskarna i havet att livnära sig på mig sedan? Det hade faktiskt varit intressant att veta innan. De måste nog vänta en tid så att min hud fuktats upp och blivit tillräckligt mjuk. Då kommer de. De många fiskmunnarna tar små, små tuggor och nafsar med tiden bort kvadratcentimeter efter kvadratcentimeter av mitt bleka, urvattnade skinn. Deras klotrunda ögon visar inga som helst tecken på känslor, men de njuter, åh så de njuter! Knaprar sig mätta för stunden, men återvänder så snart de blivit hungriga igen. Men kanske kan de inte komma inte in till mig överhuvudtaget. Det beror på smällen.

Nämen ser man på! Mannen i stolen bakom mig kräks ju! Nu ska vi minsann se var spypåsen tar vägen. Vems teorier ska bekräftas, mina eller tyskens? Äsch, han använder ju inte påsen. Idiot. Och inte är det någon som reagerar heller.

Så vackert, nu brinner det i motorn på planets andra vinge också. Ett litet moln kanske fattar eld. Vad händer då? Säger det bara poff, och lite aska faller ner i havet, eller svävar molnet vidare med sina lågor? Flyter omkring i skyn och brinner och smittar andra små molntussar med sin flammande vackra sjukdom. Till slut skulle alla moln brinna. Jag kan inte föreställa mig något vackrare än synen av tusentals moln som lyser av hetta på en mörk himmel över den skimrande oceanen.

Kanske borde jag gripa den tyska handen alla fall. Han har visst börjat gråta nu. Han låter precis som man kan tänka sig att han gjorde när han grät vid fem års ålder. Liksom snyftar så hetsigt att han blir andfådd av det. Nej, han har visst flyttat handen från armstödet. Nu ber han med knäppta händer. Hur låter Fader vår på tyska? Han ser förvisso inte ut att vara den religiösa typen. Jag är inte heller främmande för tanken om att han kanske citerar någon tysk pornografisk novell. Det kan faktiskt vara därför han svettas så ymnigt.

Nu är folk fullkomligt galna och skriker så man undrar vad det är med dem. Det hade jag gärna fantiserat vidare om ett tag, om det funnits tid. Men nu är det dags. Hoppas inte fiskarna finner sig så pass motbjudande att de spyr.

Av Anonym användare 26 feb 2003 13:40