Minnesskärvor

Jag sitter uppflugen som en kråka på det taggiga staketet. Spetsarna skär in i skinkan, men jag sitter kvar ändå. Jag tittar på klockan, fem i halv fem, bussen borde komma snart.

Solen skiner på mig och på de gräddvita kastanjeblommorna längs gatan. Mina nya jeans med blixtlås i sidan har jag på mig och det är nästan för varmt.

Prick halv rullar den blå-vita bussen från Malmslättstrafiken in på Grenadjärgatan. Jag vinkar ivrigt när jag ser pappa i bussfönstret. Bussen fiser och dörren går upp. Det rinner ut farbröder i olika storlekar och modeller. De flesta bär unikabox och några få har portfölj.

Jag springer fram till pappa och får en kram. Många nickar åt varandra och sedan går de åt olika håll. En del uppåt Blomgatan, några åt Åbylundstorget och vi andra ner mot
Skomakaregatan. Pappa går med snabba steg och svänger med sin platta bruna skinn-portfölj och jag studsar bredvid honom när vi rundar Konsum och kommer in på vår Åbylundsgata.

Utanför Ingrids blommor torkar han sig i pannan och vi känner lukten från "Fiskis" på andra sidan gatan för dörren är öppen. Pappas nylonskjorta klibbar på ryggen. Han nyper och skakar den, lättar på slipsen i halsen och rättar till skjortärmshållarna. På stenplattorna utanför 31:ans port hoppar jag hage innan vi slinker in genom dörren. Jag hinner nästan en hel trappavsats innan dörren slår igen.

- Vad får vi till middag? frågar pappa.

- Stuvade makaroner och falukorv, svarar jag. Vi åker väl efter maten?

- Javisst, på direkten.

*

Pappa kontrollerar sin grågröna cykel och gläder sig över att dynamon och det stora bulliga framlyset fungerar. Jag låser upp min nya lila Brage och sadeln är i sitt lägsta läge.

Vi cyklar gatan upp förbi Glemsjös Livs och Åbylundslokalen, där jag var med i Bullerbyklubben. På kondiset bredvid har de "Läsk". Världens grannaste isglassar som är gula, röda, gröna och blå.

Vi cyklar vidare mellan höghusen och ut på det tomma gärdet som snart ska fyllas.

Pappa ropar framför mig:

- Går det bra med cykeln?

- Jaa, svarar jag kavat fast jag vinglar hit och dit.

Smedjan åker vi förbi och trädgården som på hösten har så goda gråpäron. Pappa tittar bakåt åt mitt håll flera gånger för att se att jag hänger med. Det är mycket folk längs trottoarerna på Vasavägen. Det står en polisman mitt i gatan. Han viftar med armarna och försöker dirigera trafiken.

Pappa och jag ställer oss vid Varucentralen. Gatan är nu kantad med människor, ju närmare centralstationen desto flera.

- Nu kommer dom, ropar en mansröst neråt gatan. Alla tittar åt samma håll.

- Ser du bra, frågar pappa, och lutar sig över mig.

- Titta, titta! hojtar jag.

Tänka sig, nu ser jag djuren. Hästarna längst fram. De första är bruna, sedan kommer de vita och sist de svarta. Svarta som ebenholtz som Snövits hår. Hästarna blänker i solskenet.

Plötsligt blir det oro bland dem när en saktar farten och bajsar en stor hög på gatan framför oss och det blir allmänt jubel och skratt. Hästen tittar förnärmat på oss.

Nu uppenbarar sig elefanterna. Jag håller andan och kliver ett steg bakåt.

Så stora trodde jag inte att elefanter kunde vara. Och samtidigt så söta med sitt gulliga fjunhår som de har på hjässan, nästan som en baby.

Kamelerna kommer vaggande med hängande pucklar och trutande munnar, jag kan se lite av tänderna i underkäken. Det ser ut som om de ska börja vissla.

Sist i cirkuståget kommer aporna. De åker i sina burar. Det är första gången jag ser apor så nära. De stirrar på oss och vi på dom. De ser ledsna ut.

*

Senare när vi cyklar hemåt är tältet redan halvvägs uppe och det är liv och rörelse på cirkusplatsen.

- Det skulle vara så roligt att få gå på cirkus någon gång.

- Vi får se hur det blir med den saken, svarar pappa.

*

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Lisbeth 26 feb 2003 13:24