Kan man älska sin fiende?

För cirka två år sedan begicks ett väpnat personrån i Angered. Igen! Den här gången var det min foster-lillebror som var på fel plats vid fel tidpunkt. Två killar var utrustade med en pistol, som de hotade och slog honom med att för att stilla girigheten. De blev dock utan byte, då min bror varit klok nog att lämna sin plånbok hemma, och bara ta med sig det han trodde sig behöva för sin utekväll.

Däremot fick han åka till sjukan och därefter vila upp sin mörbultade och misshandlade kropp, medan förövarna åkte vidare till nästa offer.

Vad är det som driver vissa människor till rån, våld eller mord? Intresserad som jag är av människans beteende försöker jag sätta mig in i deras situation. Men vissa brott finner jag svårt att motivera, än mindre acceptera.

Vilken betydelse har arv och miljö? Är uppfostran, eller bristen av den, den primära orsaken? Har man tappat tron på samhället, sig själv och sina föräldrar så till den milda grad att inget längre spelar någon roll? Eller är man på en egotripp där man tror att man kan göra precis vad som helst, och aldrig åker fast?

Man talar om villkorslös kärlek mellan förälder och barn, även om den ibland har sina gränser och får olika uttryck. Men hur är det med kärleken till sin nästa? Kan man verkligen älska denne som man älskar sig själv, även om det är en fiende?

Kanske är det så att människan serveras en fantastisk chans till utveckling och spirituell mognad genom att lära sig att älska någon som man tycker minst förtjänar det. För som människa är man destinerad att göra fel tills man lär sig att göra rätt.

Tänk att man som en destruktiv och vilsen människa, istället för hat och vrede, skulle kunna bemötas av kärlek, värme och förståelse. Kanske skulle det bidra till att man på sikt avvecklar fortsatt destruktivt beteende.

I filmen "Skicka vidare" försöker en 11-årig pojke göra världen till en bättre plats att leva i genom att hjälpa tre personer. I gengäld skall dessa tre hjälpa tre andra människor som i sin tur skall hjälpa tre personer. Och så vidare och så vidare.

Idén som filmen bygger på tycker jag är fantastisk och något vi alla borde och kan ta efter. Och vad hindrar oss, dig och mig, att sätta planen i verket? En dödsdom? Mera tid?

Eftersom jag till min natur är något av en pessimistisk realist har jag en känsla av att människan inte är beredd att vara osjälvisk, utan att få något, direkt. Men vad kan anses vara tillräcklig betalning? Offentliga tack- och lovtal? Eller är vi lika primitiva och giriga som rånarna som bara blir höga på tanken på mera pengar?

Av Sari Hänninen 26 feb 2003 13:46