På kornet

Vi befinner oss i en "lägenhet" på ett äldreboende. Väggarna är fyllda med tavlor och diverse artiklar någon samlat på sig under en livstid. Luften är kvav och möblerna gamla. Det bor en gammal man här; Gunnar. "Lägenheten" är mer som ett rum, eller en liten "etta". Den är uppdelad i två delar, ett vardagsrum/sovrum och ett kök. Vid köksfönstret står Gunnar. Köksfönstret vetter ut mot en liten park, eller ett grönområde där en flock duvor matas av glada pensionärer. Gunnar följer spektaklet med blicken.
En nyckel hörs i ytterdörren och in kommer en sjuksköterska. Hon agerar nonchalant och tuggar frenetiskt på ett tuggummi. När hon ser Gunnar lägger hon på ett falskt leende Gunnar står fortfarande orörlig vid köksfönstret

Sköterskan hon har en gäll röst:
- Heeeej Gunnar. Hur mår vi idag då?

Hon får inget svar, men verkar inte märka det utan börjar sin obligatoriska runda med att fluffa upp sängkuddarna och fixa runt litegrann i rummet.

Sköterskan:
- Visst är det fint väder ute, tycker du inte det.

Hon lägger en filt över sängen.

Sköterskan kollar amtidigt sminket i en spegel:
- Hördu, har du hört om den här hemska konflikten dem har i Mellanöstern. Nu har dem visst sprängt sig själva i luften igen. Jag såg det på nyheterna. Att dem inte kan sluta, va?

Sköterskan tystnar, det falska leendet försvinner. Hon tittar på Gunnar, fortfarande orörlig vid köksfönstret. Hon skakar på huvudet, tittar på sitt armbandsur och öppnar rumsfönstret. Sedan sätter sig på sängen och tar ett cigarettpaket från rockfickan. Hon tänder en cigarett och blåser nonchalant ut röken mot fönstret.

Sköterskan:
- Har du städat här, Gunnar?

Sköterskan tittar ut genom fönstret.

Sköterskan:
- Är det något annat du behöver? Har du gått på toaletten?

Sköterskan efter en kort paus där Gunnar inte lämnat något svar:
- Det är skönt att komma in hit Gunnar. Det blir som en liten paus. Sköterskan flinar ironiskt.

Vi ser att Gunnar zombielikt följer en duvas gång utanför.
Bredvid sängen finns en svart telefon. Sköterskan lyfter luren och ringer ett samtal. Hon väntar en stund. Ingen verkar svara på andra änden.

Sköterskan:
- Men svara då för fan. hon tar ett halsbloss Inte du Gunnar.

Till slut kommer hon fram till en telefonsvarare.

Sköterskan:
- Hej gumman. Länge sen. Jag hör att du inte är hemma. Otur. Jag tänkte att vi kunde ta den där fikan någon gång. Du kan väl ringa upp mig efter jobbet. Jag slutar fem. Måste bara torka lite skit och hjälpa till att bada gamlingarna och lite sånt. I’ts a hard knock life, hehehe. Ha det så bra. Hejdå.

Vi ser hur Gunnar fortfarande följer duvans gång.
Sköterskan lägger på luren och fimpar cigaretten på fönsterbrädet.

Hon skakar på huvudet. På nattduksbordet ligger en femtiolapp och några enkronor. Hon smyger ner femtiolappen i rockfickan.

Hon betraktar Gunnar och tittar sig sedan runt i rummet. Sköterskan tycks fästa sig vid det som sitter på väggen. Ett gammalt familjefoto. En bild över en ung Gunnar med en spade. En blindkarta. En medalj av något slag. Gunnar följer duvans gång med blicken.

Sköterskan återigen det falska leendet:

- Vad trevligt du har ordnat för dig Gunnar. Se här har vi visst din familj. Och titta här ordnar du visst lite i trädgården. En kort paus. Jaha, du har varit orienterare. Går sedan över till att fingra på medaljen. Du var visst duktig.

Till sköterskans stora förvåning börjar Gunnar prata. Hon är dock helt ointresserad av vad han har att säga.

Gunnar:
- Det är min familj på den första bilden. Min fru Siri. Mina barn Tord och Doris. Uppfostrade dem på bästa sätt.

Sköterskan nickar nonchalant och försöker flika in något i stil med "vad trevligt", men Gunnar avbryter henne.

Gunnar:
- Det andra bilden kommer från bygget av järnvägen. Folk beror av den än idag. Förmodligen du också.
- Kartan är över Finsk-ryska gränsen. För strategisk planering. Många ryssar dog det året. Vi tackades av.
- Och Ja...

Gunnar tar upp en armépistol som vi inte sett eftersom han stått mot väggen och haft vapnet i midjehöjd, siktar snabbt ut genom fönstret och skjuter ner den duva han följt med blicken genom hela filmen.

- Jag var jävligt duktig.

Sköterskan står helt tyst och stirrar, chockerad, på Gunnar. Gunnar vänder sig om.

- Ska du torka min skit nu eller?

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs och SFI:s Manusfabrik.

Av Robert Johansson 24 feb 2003 09:52