Den sjätte mars 1953

Farbror Gunnar och Tant Lisa bodde i stort vitt hus mitt i byn. Farbror Gunnar var överlärare och Tant Lisa kom någonstans söderifrån. Hon var obegripligt fin av sig, gick i högklackade skor till vardags och talade på rikssvenska. När andra människor i byn åt middag mitt på dagen, åt hon och farbror Gunnar lunch, ett ord som vi aldrig hört förut. Finheten var ett större problem för byborna, än den var för henne. Hon gjorde bara som hon vant sig vid innan hon gifte sig. Och finheten fick sig en törn när det kröp fram att hon varit telefonist innan hon gifte sig med Farbror Gunnar, precis som Dagmar som skötte telefonväxeln i byn. Dagmar var det ju inget särskilt med, inte något fint i varje fall.

Farbror Gunnar var chef för alla de tio skolorna i kommunen, men ibland tjänstgjorde han i min skola om den vanliga fröken var sjuk. Vi barn kallade honom för Epatraktorn, för han lät som en sådan när han hostade. Fast det sa vi ju aldrig så att han kunde höra.

Farbror Gunnar och Tant Lisa var enormt barnkära, men fick inga egna barn. Varje år ställde de till med ett stort barnkalas när det var dags att slänga ut julgranen. Det här med julen var något som de ägnade sig åt med stor energi. Det stora huset pyntades med girlander, vaddänglar och tomterader redan i mitten av december. Den stora julgranen levererades två dagar före jul av skogvaktaren i byn. Den placerades i en specialbeställd fot med stor vattenbehållare och kläddes med en osannolik mängd glaskulor, glanspapperskorgar och halmstjärnor. Varje dag fyllde Farbror Gunnar på vatten, hällde i rejäla doser med växtnäring och duschade den försiktigt för att inte pappersprydnaderna skulle skadas. Julgranen var hans stolthet och både han och Tant Lisa ville att den skulle leva så länge som möjligt. Julgranen svarade skjuta ljusgröna skott och började inte barra förrän långt efter tjugondedag Knut. Det var som en sport: Julen varade så länge julgranen inte barrade. Innan dess blev det ingen julgransplundring och inget barnkalas, och inte heller något kalas på kvällen för lärarna, prästen kantorn och deras familjer.

I regel höll sig granen levande till någon gång i mitten av februari, men detta åt, 1953, höll den stånd ända till i början av mars.

- Något av ett rekord, sa Farbror Gunnar nöjt när han gick till posten och skickade ut inbjudningarna till barnkalaset och middagen.

Eftersom jag var prästens barn hann jag vara med om båda festerna. Till julgransplundringen kom minst femtio barn som dansade runt granen, drack choklad med vispgrädde, klädde av granen och "gjorde raketen" när vi kastade ut den genom ytterdörren.

På kvällen var det annorlunda. Då serverade Tant Lisa stek med sås och gelé och glass med chokladsås. Det var litet tradigt för min bror och mig, som var de enda barnen. Det förstod Farbror Gunnar, som tog med oss till övervåningen där han plockade fram sin samling av serietidningar. Han älskade Kronblom, Fantomen och Agust och Lotta och köpte alltid de stora samlingvolymerna som kom ut till jul. Så vi satt där i godan ro och åt konfekt och läste serietidningar medan de vuxna pratade. Vi hörde också mim mamma sjunga julsånger till ackompanjemang av Tant Lisa på det stora pianot i salongen. Men vi gick inte ner då, vi tyckte det var så pinsamt.

Så småningom var det dags för avslutningen av kvällen. Det innebar att Farbror Gunnar skulle spela sina Fridolf Rudinskivor på radiogrammofonen i hallen. Fridolf Rhudin var en berömd komiker som hade spelat in flera grammofonskivor. En hette Den ensamma hunden, där en hund berättade sanningen om människorna i den familj som ägde honom. På en annan skiva, sam hette Soldatundervisning var det med ytterligare en skådespelare. Han spelade rollen som befäl över Fridolf som i sin tur skulle låtsas inte förstå de kommandon han fick. Det var väldigt roligt. Men vi fick inte höra färdigt, för pappa och Farbror Gunnar ville lyssna på Dagens Eko i radio.

- Sovjetunionens president, marskalk Josef Stalin har avlidit, meddelas från Moskva, sa den prudentliga radiorösten.

- Det var väl härligt ropade Tant Lisa med gäll röst, men det var ingen annan som stämde in i den glädjeyttringen. I varje fall fick vi inte höra fortsättningen på den roliga skivan med Fridolf Rhudin.

När vi for hem på våra sparkstöttningar genom byn, frågade mamma tyst pappa om han trodde att det skulle bli krig nu, men det trodde han inte. Det var stjärnklart och kallt. När vi passerade bron över ån hördes en räv skälla alldeles nära, inne i skogen, bara några meter från vägen.

Av Erik Janson 24 feb 2003 11:07