Tunnisade Toktårar

Headsetet sitter på plats och pratmikrofonen är vinklad rakt fram och lite snett nedåt för att inte riskera att sväljas. Harangen går som smort för telefonsvareriet är en betydande del av dagen. På tonläget halvvägs genom svarsfrasen hör jag hur den förändras och över den blå avskiljningskanten som särar oss åt ser jag hennes ögonfärg djupna en nyans. Jag skriver i tredje person och det känns inte bekvämt. Jag ska försöka komma närmre kärnan istället för att vara den som berättar vad hon med headsetet i sitt öra får höra.

Hon som jag inte kan höra rösten på - eftersom det inte är min anknytning hon har slagit - satt tidigare idag på sin arbetsplats med ryggen helt vänd emot mig. Hon har en bekvämt modern kontorsstol, en slags sadelvariant utan ryggstöd. När hon vänder ryggen åt mig så spretar rumpan på henne ju längre samtalet lider. Jag hör mest bara halvkvävda fniss och delar av ord som smeks fram som kattspinn - långt borta är den glatt formella telefonrösten. Tillbaka till bakdelen; hon intar en pose som mer hör hemma i läge-erotica och den får mig att dra på munnen. Hon är fyrtiofem år och garvad och samtidigt en så ömt liten flicka. Utan ryggstöd.

Idag talar hon genom ryggraden i små stötar och en stark hinna av ensamhet bildas mellan henne, golvytan och det bord jag lyssnar vid. De djupblå ögonen bredvid mig säger att det inte är läge nu att harkla och avbryta sadelkvinnan. Jag får egna samtal att ta mig igenom och märker inte att hinnan växer sig hög till taket under tiden. Plexiglasvävd instängdhet med lätt fuktad imma som sakta kryper sig uppåt från golvet, nu i höjd med skrivbordskanten. Vore den inte så tunn hade den kunnat förväxlas med glasbetong.

När jag lyfter av mitt headset har ensamhetsglaset ljudlöst krackelerat och i klar kontur sitter ryggtavlan där med ansiktet öppet mot mig och och blåöga. Mage, sköte, boots och mascara flyter samman. Hon är strömförande och farten på ledningshastigheten gör kortslutning över golvmattan, som om hennes ord rinner ner längs hennes haka, längs halsgropen via hennes bröst och ner på golvet. Han vill inte längre med henne. Han har förstått i familjeterapisessionen dagen innan att det inte längre håller att han träffar henne vid sidan om. Han vill inte längre må så som han har gjort den sista tiden efter deras träffar. Och frun har börjat ana. Han är trettiosju år, väldigt gift och under hennes egentliga idealmansmedellängd och inte så farlig som de män hon annars dras till.

Hon sms:ar en vädjan till honom, det att hon kräver att han ska försvinna från den mötesplats där han fann henne. Hon vill inte se hans namn blinka grönt i online-listan. Hon vill inte märka att han loggar in fem minuter efter deras adjö. Telefonen har ingen auto-reply, ej heller någon manuell sådan. Den förblir tyst.

Isen är tunn. Flyktig. Hennes boots är hårda under ben som inte riktigt bär på ett golv som är ledare av dödlig kraft. Dom skulle ha setts snart, halvvägs mellan sina städer. Knappt hinna ta sig mellan bilarna innan kyssen klätt av dom båda, med dagsljuset omkring så öppet och varmt.

Det svåra får avbrott och människor strömmar till. Det är ordrar och fakturor och någon krävande intervju och eftermiddagen andas förrädiskt sin utmätta tid.
------------------------------------------------------------

detta är ett bidrag till sourze författarskola

Av Li Carola Tamm 21 feb 2003 10:30