Så står vi kvar i en tyst klunga

När han inte får stoppa ned en tablettask i kundvagnen på Konsum pekar han numera bara med ljusvärdet på min polare och säger "du är ond mamma" med en självklar de-som-inte-är-med-mig-är-emot-mig-logik. Och det verkar rätt praktiskt. Att dra gränsen mellan ont och gott just där. Det behöver man varken vara tre år eller USA:s president för att inse. Its either your brains or your signature on the contract. Varför krångla till det?

På film är det också enkelt. En baggis att skilja mellan gott och ont, ljust och mörkt, good guys och bad guys. Sauron i "Sagan om ringen" är ond, och Frodo är god. Soldater med snedlugg som heter Will och som talar brittisk engelska i andra världskrigetfilmer är goda. Killar med mittbena som bryter på tyska, och som heter Herman, Fritz eller Haaaans och som röker med cigaretten mellan ringfingret och långfingret samtidigt som de säger "Vii haav vejs too make jo talk" är onda. Det vet man. Och det är skönt. Då kan man sitta där bekvämt tillbakalutad i sin soffa och inbilla sig att man har absolut och total koll på vad som är rätt och riktigt i den här världen. Att man skulle ha tillhört rätt sida om man hade levt på den tiden. Under det kriget. Att man skulle ha sprängt rätt sorts tåg för rätt sorts motståndsrörelse. Att man skulle ha varit den där familjen som vägrade att hänga ut nazistflaggan i fönstret, eller hon, bondfrun som gömde judar på vinden. Och det kan man ju intala sig. Men egentligen så har man förstås inte en aning.

Kanske hade man valt fel sida. Kanske hade man inte valt alls. Kanske hade man varit den där tysta massan som heilade för den egna säkerheten, eller den som angav en granne för kommunism under McCarthy-eran. Kanske hade man varit sydstatsgrannen som valde att blunda när grannarnas hus brändes ned.

Vem vet hur man skulle ha sett ut när eftervärlden tände ljuset åt en. Om man skulle ha stått med byxorna uppe eller nere. Det är sådant som man får reda på först efteråt. När någon räcker över facit.

För ett tag sedan läste jag i tidningen om en grupp israeliska soldater som vägrade tjänstgöra på ockuperad mark. En av officerarna förklarade sitt beslut: "Det hjälper inte att le mot ungen som väntat tre timmar vid vägspärren på väg till doktorn. Du måste välja om du vill vara med om det." Och nu hade han alltså valt sida. Och samtidigt som jag läste det så insåg jag att vi andra fortfarande står kvar. Och ler. Som om det finns något slags mellanväg. Som om det går att lämna in en helgardering.

Hänga ut naziflaggan genom fönstret under andra världskriget, lite på ful-trekvart. Och heila lite tveksamt. Bomba skiten ur Irak, bara man skickar ned lite mediciner efteråt. Vara med och stoppa ner lillkillens huvud i toaletten, för att sedan smyga till honom en handduk när ingen ser på. 1 x 2. Jag röstar för att vi slår dig på käften, och sedan kommer jag med ett plåster efteråt. Man intalar sig att det räcker.

Och när Bush sedan står där och pekar med sitt ljussvärd, och delar upp världen i ont och gott med en treårings logik: Jag är snäll. Du är dum. Saddam är ond, men Sharon är okej - då känns det nästan tryggt. För det är som på film. Och så kan man sjunka ned i sin tv-soffa och intala sig att man tillhör the good guys. Det fria samhället, som står för hyggligheten här i världen. Och så står man där i en enda stor tyst klunga i mörkret. Med byxorna nere. Tills den dagen då någon tänder ljuset.

2003-02-05

Av Lena Sundström 21 feb 2003 15:38