Revancha

Jag ska göra revanch. Går det att uttrycka sig så? Jag har en gång förlorat något värdefullt mot någon och jag ligger på behörigt nerkylt minus. Om jag spolar tillbaka bandet så kommer jag att förlora igen. Ytterligare ett minus. Jag är ingen matematikmänniska så jag bortser från att minus och minus tar ut varandra och bildar ett plus.

Paus.

Har jag knäckt en gåta nu? Om jag lånar siffervärldens logik så betyder det att jag går segrande ur en reprisomgång just för att den genomlevs en gång till. Nej, det är inte värdigt. Inte en gång till. Om jag vinner då? Minus och plus ger ingenting eller gör det det? Jag förlorar och sedan vinner jag. Noll-läge infinner sig. Eller?

Jag har fastnat i teoretiska krumelurer i min desperata tanke om att göra min förlust mindre löjlig. En helomvändning; den som förlorar är den starke, den som med högburet huvud går därifrån. Det kräver en god förlorerska som uppriktigt kan gratulera vinnerskan. Jag tänker mig stå där och verkligen spricka upp i tårfylld lycka, säga ååh vad roligt att du vann!

Det håller inte. Jag tvivlar på min förmåga till att lösa looser-problematiken. Varför är det så viktigt att göra situationen rumsren? Jag är ingen huskatt. Inte heller en cockerspaniel som väntar snällt på att husse vaknar och tar med mig ut på en huttrig kissrunda.

Tappa ansiktet. Ställa mej upp och spotta henne rakt i fejset. Inte ens få fram ett ljud. Mera utstöta ett bröl, tonfattigt och ursprunget ur bukrummets bortersta hörn. Hetsa upp temperaturen på 0,7 sekunder och låta knytnäven landa på hennes blanka vinnarnäsben och riktigt känna tjoffet när den knäcks. Blodet hinner jag bara ana i ögonvrån för jag har redan vänt mej kyligt bort och är på väg därifrån. Förmodligen för att hämta en betongrefug som ska placeras för dörren så att hon som ligger därinne och bittert blödande ångrar att hon någonsin försökte vinna över mej, kommer att ha svårt att ta sig ut.

Hon kommer att ropa, be, böna och kvida om hjälp. Min. Ångra sig. Lova att aldrig mer, väl medveten om att hon får stanna där inne tills hon har blivit snäll.

Min plan är helt otroligt genial. Hur länge hon kommer att kräla för mig där inne och hur lång tid jag blir sittande utanför det har jag inte ett så exakt tidsbegrepp om.
En liten otäck detalj som jag i princip missar i mitt egoförnöjsamma segerbad är den att han finns. Någonstans i närheten. Han som inte ägs av något matematikgeni längre. Frivilligt räddar han henne förmodligen, den jäveln. Knuffar undan mig, trampar, snubblar över mig i sin iver att rädda henne. Hon och han bildar plus-plus. Kärleksröda korsstygn utan vassa nålar som droppar rött. Kärlekens paradkulör och det är så svidande sött så jag tror jag dör.

En minusgrad till och jag kommer att sluta le och lyckönska dom båda men matematikens värme räddar mig idag. Levande subtraktion blir antiattraction - min sanning substans noll och hela världens tabell dedikeras till var och en som tror att jag alltid är snäll.

---------------------------------------------------------

detta är ett bidrag till sourze författarskola

Av Li Carola Tamm 21 feb 2003 15:29