Nutidens socialdemokrat

Den socialdemokrati jag själv känner stor sympati med, är den som värderade arbetsmoralen högt, och såg en ära i att arbeta och göra rätt för sig, mot andra. Tyvärr är det tvärtom med den här gamla människan.

I hela sitt liv har hon passat upp åt andra människor, av egen vilja, först åt sin gamla mamma på grund av att hennes far dog, redan när hon var sex år. Sedan som hemmamor, åt sina tre söner - med den gamla senila mamman också inneboende i deras hem – farmor alltså.

Eftersom hennes man låg ute i veckorna och arbetade, större delen av barnens uppväxt, fick hon ensam uppfostra dom.

Några år före pension, skiljer sig hennes ena son och några år senare även hennes yngsta. Eftersom "lillpojken" bor på samma gård, som mamma och pappa, slipper han göra det många ensamma pappor får göra, vid en skilsmässa: Ta hand om barnen. Det gör snälla farmor och farfar, åt honom. Nu inget ont om det här.

Men denna gamla kvinna är ett typiskt exempel för "Hönö-syndromet" och har alltid varit. Hon vågar ingenting, har aldrig provat på någonting nytt, alltid avundats andra som valt att istället unna sig någonting. Hon får abstinensbesvär, av att se andra människor våga göra saker själv, men verka samtidigt mysa och känna överlägsenhet, om och när dom misslyckats med sina mål och visioner.

Hon avundas och missunnar närstående pensionärsbekanta, som har högre pension, än vad hon har. Hon vill inte ta till sig att det är ett "systemfel", i sådanfall, utan väljer istället att tala illa om sina närstående, men förvisso bakom ryggen på dom. "Det jag inte har eller fått, ska ingen annan heller få", verkar den stackars missunnsamma och enfaldiga "satkärringen", tänka.

Min mormor och morfar som, tackvare att morfar varit gammal järnvägsarbetare, har som löneförmån att åka gratis tåg hos SJ, missunnar hon också. Men vågar inte på ett snyggt och opersonligt sätt säga det till dom själva, utan återigen bakom ryggen på dom. Dock har kärringen kommit med små simpla insinuationer till mig, om mina morföräldrar och hennes vänner.

Jag har kommit på ett bra sätt att se och hitta henne, i sin lilla enfaldiga och trångsynta värld. När jag talar på mitt optimistiska och välståndsmedvetna sätt, till henne. Då ryggar den gamla ynkliga kärringen till och försvarar sig med "att det klarar bara dom som kan och vågar ta ansvar för sig själv". Så lätt är det att avslöja henne. Hon ser sig själv som ett offer för omständigheten och tror att Göran Persson och hans s-gelikar kan ta hand om henne, eller rättare sagt deras politiska åtgärder.

För att hon inte ensam ska känna sig som det offer för omständigheterna hon är, ska politikernas hjälpåtgärder tvångsomhänderta, dom avundsvärda sökarna efter personligt välstånd och självförverkligande, hon också ser.

Den gamla kärringen kommer, från ett borgerligt hem och har – innerst inne – liberala värderingar på folkpartistisk nivå. På grund av begränsningar till politiska samtal, med hennes enfaldigt, obildade make, som var en "ärkesosse" och alltid skröt om att han skjutsat statsminister Tage Erlander i en taxi, har hon blivit alltmer socialdemokratisk sympatisör. Hon påminner starkt om förre Fp-ledaren Bengt Westerberg som idag alltmer hyllar den socialdemokratiska modellen.

Kvinnan är, för mig, ett praktexemplar på nutidens ovärdiga socialdemokratiska politik. Den som hela tiden utgår ifrån att vi människor inte kan välja själva och ta ansvar för oss. Allt fixar dom starka s-märkta politikerna, åt folket. Om man ändå försöker bryta sig ur deras tvångsomhändertaganden, tar dom till med fiffiga lagar och regler, för att hålla kvar oss i deras händer.

Var gång jag hör denna förmyndaraktiga kärring, tänker jag:
Här har vi socialdemokratins värsta sida.

Av Yohannis Petersson 21 feb 2003 10:21