Kvinnan därute

Hon satt på bänken, vid busshållplatsen.

Ett par medelålders kvinnor gick förbi. De tystnade när de passerade henne. Deras sätt att snörpa på munnarna visade att hon inte var så hög på rankinglistan över de populäraste i stan, men hög var hon nog, som ett höghus. Hennes haka lutade mot bröstkorgen, den slitna täckjackan var öppen och hennes andedräkt hade immat på glaset på glasögonen som sedan frusit till is. Ett par hörlurar hängde slarvigt över hennes tilltufsade hår. Jag slängde en blick genom fönstret.

Hur länge hon suttit där visste jag inte men jag visste att det var kallt. Telefonen ringde och jag svarade, det var moster Mia. Hon pratade och pratade och pratade. Jag sa mm och jasså och emellanåt ställde jag en fråga för att visa att jag lyssnade även om jag inte kände mej så intresserad av vad hon sa. En buss körde förbi och jag tittade ut på henne igen, hon på bänken. Plötsligt sa jag till min moster att jag var tvungen att gå. Mias röst blev gnällig och jag förstod att hon inte ville avbryta samtalet så då slängde jag bara på luren. Jag gick raskt genom hallen och slet till mej en jacka på vägen. Dörren knäppte igen efter mej
Jag tittade på henne igen, kvinnan. Tänk om hon var död, vad skulle jag göra då? Eller tänk om hon blev förbannad och tog upp en kniv och körde den in i mej och jag blev den som dog där på busshållsplatsen i minus 20 grader å allt.
Jag gick närmre, andades hon? Jag höll fram några fingrar framför näsan på henne, jo visst kände jag lite andning. Lite modigare tog jag tag i armen på henne och började ruska på henne. Inte ett livstecken. Jag ruskade henne igen med påföljd att hörlurarna åkte av och jag hörde svagt ljudet av musik, undrar vad hon lyssnar på? Jag skulle precis till att lyssna då hon plötsligt tittar upp på mej och vrålar besinningslöst.

Jag ramlade baklänges och lyckas på nåt sätt trassla in mej i sladden och kvinnan på bänken ramlar över mej. Nu dödar hon mej hann jag tänka och så skrek jag allt vad jag orkade. Hon var så tung att jag tappade andan för en stund. Hallå, försökte jag mej på. Jag tog tag i hennes hand, den var iskall och plötsligt blev jag livrädd, tänk om hon dör här på mej? Jag kämpade för att komma loss och till sist lyckades jag med nöd och näppe kravla mej loss från henne. Livlös låg hon där på marken, det började sippra lite vätska från munnen på henne. Jag tog lite papper från min ficka och försökte torka henne kring munnen.

Nu följde ett antal försök att få upp henne, hon stönade och tittade upp ett par gånger. Ögonen gick som en jojo och kroppen var mycket tung när jag försökte baxa upp den på bänken igen. När jag precis lyckats med det så börjar hon till min förvåning att fixa till med hörlurarna. Hon knäpper på någon knapp och mumlar något obegripligt. Jag lutar huvudet mot henne för att höra vad hon säger och möts av en sur andedräkt som skulle nocka vem som helst.

- Stick säger hon.

- Nä det gör jag inte. Jag står fast i marken med bägge händerna sidan. Nu har jag bestämt mej, jag ska rädda henne. Då plötsligt hugger hon tag i mej. Med bägge händerna i min jacka.

Den är gul och jag undrar oroligt om hennes händer ska fläcka ner min jacka.

– Varför sticker du inte bara sluddrar hon.

– Nä du, inte lämnar jag dej här i kylan. Nu ska vi se till att du kommer hem.

Så sjunker hon ihop igen. Jag lirkar fram min mobil och ringer till polisen. De säger att de ska komma, strax. Hon tittar upp igen men ögonen får inte fäste på mitt ansikte utan de stannar någonstans mitt på min jacka.

– Varför går du inte?

- Nä jag bryr mej om dej så därför stannar jag, säger jag med bestämd röst.

Med skrovlig röst säger hon:

– Det är ingen mening att bry sej om mej. Jag är helt värdelös, titta på mej bara.

- Jag ser, säger jag och min röst har blivit fylld av rörelse.

Polisbilen kommer och kvinnan sätter sej med hjälp lydigt där bak. Hennes ögon fastnar på mej därutanför och jag vinkar. De kör sakta iväg, de vet var hon ska.

Då kommer jag på vilken låt det var hon spelade, med hes röst sjöngs det "Love hurts".

Av Maria Flink 21 feb 2003 11:32