Krig är helvetet!

I lördags talade jag vid fredsdemonstrationen i Malmö. Talet upprepar jag här:

Det var debatt i FN:s säkerhetsråd om krig eller fred i Irak i slutet av förra veckan. Jag lyssnade på Blix och Baradei och inlägg från säkerhetsrådets medlemmar. Och hörde alla kommentatorernas kommentarer. Särskilt minns jag en CNN-reporter som utropade: "Detta är vansinnigt dramatiskt, det politiska spelet är mer dramatiskt än frågan om det blir krig eller fred."

Man undrade hur Irakkrisen påverkar FN:s roll i världspolitiken.

Man grubblade över NATO:s öde när medlemsländerna är så splittrade.

Och så kom Sveriges statsminister och var djupt bekymrad. Jo, han var djupt bekymrad - över att EU inte har lyckats tala med en röst.

Men när jag besökte Irak häromdagen var det helt andra saker som bekymrade hjälparbetare, FN-folk och, naturligvis, vanliga irakier:

Hur många oskyldiga, civila iraker skall få plikta med sina liv för att de styrs av en diktaturregim som de inte kan påverka? FN har beräknat att det redan vid ett kort krig kan bli upp till 260 000 dödsoffer.

Hur ska Iraks folk få mat för dagen om den komplicerade distributionen av ransonerade livsmedel brakar ihop under det amerikanska bombregnet?

Hur ska Iraks folk få vatten om pumparna stannar för att elverken slås ut av USA:s smarta missiler?

Första dagen under Irakbesöket fick jag en purfärsk rapport av en västlig hjälporganisation om "De humanitära och legala följderna av ett krig i Irak" där det heter: "Vi drar slutsatsen att den potentiella mänskliga kostnaden för ett krig är oacceptabel".

Irak är i dag ett slaget land, bara en skugga av den arabiska välfärdsstat med gratis sjukvård och gratis utbildning som jag besökte på sjuttiotalet. Krig och sanktioner har utarmat Irak. Enligt FN-organet UNDP:s så kallade Human Development-index har Irak ramlat ner från 96:e plats 1990 till 126:e plats 2000. Skulden till den katastrofen finns naturligvis också hos den irakiska regimen.

Men vad spelar det för roll för de irakiska barnen vem som har mest skuld till att spädbarnsdödligheten var 50 procent högre 1999 än tio år tidigare - om de nu dessutom skall angripas av världens militära supermakt?

Vad hjälper det om det är Saddam Husseins fel att vart tredje irakiskt barn under fem år är undernärt - om de amerikanska flygplanen nu skall bomba sönder sjukhus, matleveranser och vattenledningar?

Det viktiga är inte om USA och Storbritannien startar krig på egen hand eller efter FN-beslut, inte om NATO och EU håller ihop eller spricker - utan om massdöd på oskyldiga civila är ett acceptabelt pris i en civiliserad värld för att bli av med en odemokratisk regim.

Borde inte de som vill ha krig svara på frågan: Är ni beredda - Göran Persson, Anna Lindh, Bo Lundgren, Lars Leijonborg, Alf Svensson, Per T Ohlsson och ni andra - är ni beredda att offra era egna barn för att "befria" Irak?

I Europa accepterar vi inte dödsstraff ens för de vidrigaste barnamördare. Än mindre godtar vi att man i jakten på en mördare slår ihjäl alla oskyldiga som råkar stå ivägen. Vi värderar människoliv för högt. Om en barnamördare tar barn som gisslan låter vi inte polisen spränga hela huset i luften. Hellre låter vi mördaren löpa om han släpper sin gisslan. Barnens liv är viktigare än mördarens straff.

Varför tillämpar vi inte samma principer för Irak? Är det för att irakierna "bara" är araber? Det luktar illa. Det luktar rasism.

Visst vill vi ha bort diktatorer. Men det finns andra vägar än krig - det har Gandhi, Martin Luther King, Dalai Lama, Nelson Mandela och många andra visat.

Visst bör alla länder samarbeta med FN och lyda FN-resolutioner. Men då måste likhet inför lagen råda. Israel har världsrekord i att bryta mot FN-beslut. Om bara Irak straffas, men inte Israel, bevisas att det inte handlar ett dugg om att skipa internationell rätt, utan bara om maktpolitik. Det går inte att lösa Irakkrisen utan att lösa Palestinakonflikten.

I denna grymma tid hade man väntat sig en stark svensk fredsröst. Som när Olof Palme gick i Vietnamdemonstration. Som när Sten Andersson protesterade mot israeliska dödsskjutningar av palestinska barn. Som när Ingvar Carlsson tog inititativ till bojkott mot apartheidens Sydafrika.

Men vad får vi höra? Göran Persson är bekymrad - över att EU inte talar med en röst. Göran Persson vill inte att Sverige skall agera ensamt. Nähä. Men agera då i varje fall tillsammans med andra!

EU:s största land Tyskland har under en socialdemokratisk ledare intagit en klar antikrigshålling. Stöd Tyskland, Göran Persson!

EU-parlamentet har krävt att EU:s handelsavtal med Israel skall avbrytas? Tag initiativ till att det kravet genomförs, Göran Person!

En belgisk domstol vill ställa Ariel Sharon inför rätta och döma honom för hans brott mot mänskliga rättigheter. Varför inte en svensk lag efter belgiskt mönster, Göran Persson!

Norges förre statsminister har föreslagit FN-trupper för att skydda palestinierna mot Israels övergrepp. Andra har föreslagit FN-trupper i Irak. Tag initiativ till fredsbevarande FN-trupper kring alla krishärdar i Mellanöstern, Göran Persson!

Det är hög tid att kräva att den svenska solidaritetspolitiken väcks ur sin slummer!

Nej till alla diktatorer, nej till alla ockupanter. Men framförallt - nej till krig som konfliktlösningsmetod. Vet krigsvännerna på sina skyddade redaktioner och regeringskanslier vad krig är?

Jag har några gånger sett krig på nära håll, ruttnande lik på slagfältet, söndersprängda kroppar, utmärglade barn som suger på tomma, intorkade bröst, döendes jämmer ur brinnande ruiner.

Krig hör inte hemma i civiliserade samhällen. Anfallskrig kan aldrig, aldrig motiveras moraliskt. Krig är något som en civiliserad människa inte önskar ens sina värsta fiende.

Krig är helvetet! NEJ TILL KRIG!

Av Per Gahrton 21 feb 2003 10:39