Vilket jävla skämt

– Hey baby!

Jag visste att det inte var mig han pratade med. Han pratade med katten. Tre månader hade gått och det var katten han hade saknat. Jag stod i badrummet och orkade inte bry mig. Jag var ändå inte sugen på sex just nu. Men det dröjde inte länge förrän jag kände ett par varma händer innanför mitt linne. En hes stämma mot mitt hår.

– Har du saknat mig?

Det räckte.

Efteråt låg jag och tittade på honom där han sov. Rufsig och svettig. En jävla idiot var han. Men en sexig sådan. Ibland önskade jag att han kunde älska mig på det där sanna sättet. Då hade han kunnat vara perfekt. Om han bara hade varit annorlunda. Nu när han låg där och sov med käften stängd, så kunde han ha varit min. Jag kunde ha gått upp och koka te. Kanske några ägg också. Rosta mackor. Sen skulle jag väcka honom med en puss och han skulle ha vaknat med ett sömnigt leende och dragit mig intill sig. Han skulle ha tumlat runt med mig i sängen och kittlat mig. För att sedan stanna upp och bara titta på mig en lång stund. Och jag skulle fråga:

– Vad är det?

Och han skulle säga:

– Du gör mig så lycklig...

Vilket jävla skämt.

Jag gick ut i hallen, men lät hans resväskor stå där de stod. Jag visste aldrig om han skulle stanna en dag eller en vecka. Det berodde på vilket humör han var på. Ville han sitta på olika barer och gå hem med varenda tjej han såg, så var det hotell som gällde. Ville han bara ta det lugnt, så gick det bra att bo hos mig. Fast jag brydde mig inte. Äkta kärlek finns bara inte. Man vill alltid ha det man inte har och när man får det, så vill man ha något annat. Jag gick också hem med varenda kille jag såg. Åtminstone de som attraherade mig på något sätt. Det var inte värt att satsa på någon som ändå skulle lämna mig en vecka senare. Alla vill ha något mer tillslut. Något som kryddar den där tråkiga tillvaron en smula. Något som gör att man orkar stanna kvar hos den där jävla tjatkärringen eller lata gubben man har. Vi är ju bara människor.

Han sade inte ens hej då. När jag var hemma igen efter jobbet, så var resväskorna borta. En liten lapp på bordet lovade att han skulle höra av sig så snart han kunde. Det blev väl om någon månad eller ett halvår, så som det brukade vara. Jag satt en lång stund i de kvarlämnade, skrynkliga lakanen och stirrade ut genom fönstret. Ut i regnet. Ut i livet, där allt fortsatte precis som vanligt. Dagar skulle gå. Månader. År. Och jag kunde ha suttit där i evighet.

Fast ändå. Den där jävla tjatkärringen. Fan, vad vacker hon kan vara ibland. När de är på fest, han och hon, och hon skiner som bara den. Och han känner sig stolt, för hon är hans. Och den där lata gubben. När han drar ner en i sin trygga famn. När man skrattar tillsammans tills man storknar och springer hand i hand genom regnet. När man plötsligt minns varför man är kvar.

För att man älskar.
På riktigt.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Heidi Dikert 20 feb 2003 09:28