Den medialurade generationen

Förra fredagen så var det smygpremiär av filmen "28 days later". För dem som har besökt biografer den senaste månaden så har knappast filmens första trailer gått dem förbi. Trailern skvallrade om att en epedemi hade tagit livtag om Storbrittanien och i stort utplånat hela jordens befolkning. Kvar på jorden fanns en ung man på ett sjukhus, även han oförstående inför sin ensamhet. Mer än så gav oss inte trailern.

Det var med ett nyfiket och ovetande sinne som jag äntrade biografen och visste ingenting mer än vad trailern hade berättat. Närmare två timmar senare slog min puls med nervösa och orgelbundna slag. Filmen skrämde mig på många olika sätt och det var en hel del tankar som sprang omkring i mitt huvud på vägen hem, nästintill en religiös upplevelse. Jag sov med lampan tänd.

Nu, en vecka senare, har media varit och bajsat fram en massa recensioner och dikterat hur gemene man skall tycka om filmen, och framförallt vilken inställning denne skall ha vid första mötet med filmen. Vill ni se filmen och har lyckats med att hålla er undan trailers och annat så skall ni sluta att läsa nu, för den är värd det.

I annat fall så skriver jag vidare.

Filmen... en lågbudgetrysare som egentligen inte kanske är det snyggaste som gjorts på film förtjänar ändå en eloge. Det fanns en tid när människor blev rädda för jättespindlar på bio, hur konstgjort de än rörde sig. Vi vet att spindlar kan vara farliga för andra insekter. Ju större spindlar, desto farligare. Jättespindlar måste följdaktligen vara jättefarliga, till och med för människor. Ren logik bara. Det var alltså inte konstigt att det vållade massupplopp när 3D-glasögonen lanserades.

Idag har vi sett så mycket krig på TV och skräck på film att vi letar efter den där extra detaljen som skall få oss att skälva av skräck. Vi är endorfinknarkare och måste hela tiden trappa upp dosen. Vi vet vad som är realistiskt och hur stort utgångshål det blir av en magnum 44. Allt som avviker en promille från sanningen är dåligt och skall förkastas och göras om. Vi tycker oss vara kritiska och hårda, men det enda vi egentligen försöker att göra är att hävda oss själva och visa vilken fantastisk fömåga vi har fått med oss för att bedöma hur någonting skall vara. VI VET ALLT.

Om någon försöker att slå sig fram på en arena så måste denne först passera kvalitetskontrollen och få ett betyg, ett godkännande. När domarna har lämnat sina omdömen kan vi lugnt öppna våra munnar och instämma efter den nya referensramen. En trygghet.

Vi är så skitnödigt upptagna med att bedöma vad som är godtagbart, vilken åsikt som är kulturellt och politiskt korrekt att vi tappar känslan för det ursprungliga. En ständig strävan efter att hitta just sin speciella nisch. Vare sig det gäller musikstil, kaffesort eller sexualmönster så måste vi alla snegla på markadens efterfrågan och rätta oss därefter; Jag gillar Nick Cave därför att han har ett så talande musikspråk, betyder egentligen; Jag gillar egentligen inte alls Nick Cave, men det ger mig bonuspoäng för att kunna avancera ett steg på den sociala statustappan mot min anticiperande referensgrupp.

Media utgör domare i det aktuella fallet. De säger åt oss att "28 days later" är en zombiefilm. Det behövs ingen ingående analys av läget för att förstå att "zombiefilm" är en negativ term och skall värderas med ett lågt betygssnitt. "28 days later" är en dålig och ohållbar film. Den är overklig - Lilja 4-Ever är en bra film, för den tar upp ett verkligt och politiskt viktigt problem. Det ger höga poäng att gilla den filmen. - "Justera värderingen efter gällande rätt."

Jag visste som sagt inte någonting om "28 days later" när jag vandrade iväg för att se filmen. Jag var ett oskrivet ark, visste inte ens i vilken kategori filmen kunde placeras. Detsamma gällde nog för flertalet av besökarna på biografen. Vi skulle bara se en film på bio. C’est tout!

Sagt och gjort. Närmare två timmar senare stapplade en likblek biopublik ut ur biografen och jag tror nog att alla var rädda. De var dels rädda för filmen, dels var de rädda för vad de skulle göra av filmen betygsmässigt. Det fanns ingen Nils-Petter Sundgrenkompass på plats om kunde peka ut riktningen. Vi famlade i mörkret. Den spontana känslan var just rädsla. Det var det filmen ville dela med sig. Den spred skräck, ursprunglig och obearbetad skräck. Det hade alla förstått och alla godtagit. Nog snackat. Det är farligt med epidemier.

Filmen hade premiär i fredags, och redan innan kunde den nyfikne läsa i tidningen att "28 days later var en lågbudgetrysare med galna zombies i London". Ett Nils-Petter Sundgrenkompass senare och hela idén med filmen rycktes bort. Recensionerna kommer troligen att fortsätta att ge filmen mediokra betyg och jag vet inte heller själv vid en andra eftertanke om jag tycker att filmen hör hemma på min topplista, en svag trea.

Men det är just det. Vi skall inte ge filmen en andra eftertanke. Vi skall bara ta den för vad den är, sedan så får tingeltangeltanterna och syntluggarna säga sitt om den i linje med referensramen. Om vi bara plockade bort käppen ur röven för en gång skull så skulle till och med farbror Jante finna filmens kärna och frossa i ren och skär skräck.

Vi vet inte allt, men vi skulle kunna känna så mycket mer om vi tillät oss det.

Av Fredrik Bäck 19 feb 2003 09:37