Jag blev tystad

När en person lyfter upp något som avviker från rådande maktstruktur uppskattas detta inte. Denne stängs ute och isoleras som en besvärlig person. Fenomenet är inte nytt eller unikt på något sätt, utan det finns många historiska exempel på detta. Trots dessa historiska exempel så verkar det inte som om vårt samhälle har lyckats att skaffa sig något slags positivt förhållningssätt till dem som börjar säga emot makteliten, utan dessa tystas väldigt snabbt ner. Det är bara ett fåtal personer som får ett erkännande för att de vågade säga ifrån, i efterhand.

Jag finner detta väldigt konstigt att vårat demokratiska samhälle inte kan hantera dessa personer på ett värdigt sätt, eftersom demokratin är beroende av att människor vågar säga vad dom tycker. Det patetiska är att, å ena sidan hävdas det att alla har rätt att uttrycka sig och kan påverka i en demokrati, å andra sidan tål inte makteliten i demokratin att höra en avvikande åsikt.

Jag tillhör den skara människor som vågade reagera på ett problem i vårt samhälle, nämligen hur död måste en människa vara innan den befrias från skyldigheten att föra sin egen talan. I och med detta så ifrågasätte jag vad läkare sysslar med. Detta är något som inte är uppskattat, speciellt när läkarna uppvisade en enorm medicinteknisk skicklighet. Men mentaliteten för övrigt var urusel. Jag blev effektivt tystad och förnekad på ett mycket kränkande sätt ända upp på regeringsnivå.

Det har tagit mig många år att plocka ihop mig själv efter denna händelse och jag tänker väldigt ofta på vad det var som hände. Jag har inte varit värd att lyssna till och är inte värd att respektera. På grund av detta kan jag heller inte känna någon stolthet över att jag vågade reagera, utan bara förakt och avsky inför denna demokratiska brist på att säga förlåt. Jag har fått lära mig att leva med kränkningen i ett samhälle som påstår att alla kan påverka samhällsutvecklingen och att alla har ett värde.

Bakgrunden till att jag blev tystad är i korthet detta. För en något mer utförligare beskrivning läs min artikel "Förintelsens dag den 27 januari" på www.sourze.se.
Under de 20 år som min bror Robert var så kallat psykiskt sjuk, försökte jag vid flertalet gånger att hjälpa honom. Konsekvent var jag utestängd ifrån den s k vård han fick, väl legitimerat utav sekretesslagen. Vad jag sade och gjorde varken uppskattades eller respekterades.

Att min bror ansåg att det var något annat fel på honom än ärftlig schizofreni togs ingen hänsyn till. Inte heller det faktum att vi i familjen rapporterade att han hade symtom som tydde på att det fanns andra sjukdomar än schizofreni att undersöka, samt att vi även talade om att vi trodde det kunde vara något annat än schizofreni.

När sedan, efter nästan 20 år, den 31 juli 1996 ett röntgenutlåtande visar att min bror hade en 5x3, 5x3 cm stor hypofystumör i huvudet, väljer läkarna att tysta ner detta. De måste säga att tumören fanns, annars så hade de gjort fel, men de måste inte säga hur stor den är. De bagatelliserar tumörens storlek och inverkan på min bror. Att jag direkt ifrågasatte denna tumör togs ingen hänsyn till. Konsekvent förnekar läkarna att ge mig korrekt information om hypofystumören. De anmäler ej heller fallet till Socialstyrelsen eller någon annanstans, vilket jag anser att de skulle ha gjort.

Jag får själv ta reda på fakta kring en hypofystumör genom att läsa läkarböcker, bl a Bra Böckers Stora Läkarlexikon, prata med läkare utanför det sjukhus som min bror låg på och även med personer som själva hade hypofystumör eller någon i sin omgivning som hade det. Hypofystumör ger hormonell rubbning och denna upptäcks via analys i blodet. Ett blodprov som uteblivit på min bror i 20 år.

26 november 1996 skrev jag brev till sjukhuset och begärde ut min brors journaler eftersom jag ansåg att något var fel och fick inget vettigt svar av läkarna. Jag blir självklart nekad till detta p g a sekretesslagen.

11 november 1996 sammanställdes följande diagnosbild över min bror:
- andningsinsufficiens
- sekundärt till pneumoni
- clamydia?
- septisk chock
- hjärninfarkt
- polyneuropahti uremi?
- hypofystumör prolaktinproducerande
- hypofysinsufficiens
- binjurebarksinsufficiens
- kronisk uremi
- sekundärt till akut njursvikt
- leversvikt
- ulcus ventriculi

I detta tillstånd skulle alltså min bror föra sin egen talan mot de läkare som håller honom vid liv samt tidigare läkare, allt enligt läkarnas åsikt.

Jag anser att detta skulle ha föranlett att ett juridiskt ombud tillsattes som arbetade utifrån Roberts värde som människa i detta samhälle.

Läkarnas åsikt är kraftfullt uppbackade utav:
Socialstyrelsen, dnr 42-12717/96
JO, dnr 11-1998
Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN 616/98:B1
PSR Personskadereglering AB, 7-561108-0010-1
Socialminister Margot Wallström, brev 970717 S97/5071 och 980127 S97/8898/J

Alla dessa instanser har varit inne och utrett fallet, utom JO som ansåg att det inte var något att utreda och socialministern som inte får lov att bry sig om enskilda fall.

Alla instanserna anser att en 5x3, 5x3 cm stor hypofystumör inte skall föranleda att ett ifrågasättande utav tidigare vård och behandling skulle ha skett. De anser också att det inte går att skilja på schizofreni och hypofystumör. Samt de anser att det är helt naturligt att en halvdöd människa som hålls vid liv, ska föra sin egen talan i rätten mot de personer som håller denne vid liv. JO anser att detta är enbart en medicinsk fråga.

Summa sumarum: Inget fel har begåtts, utan allt var Roberts eget fel. Han löd inte läkarna och åt neuroleptika mot sin s k grava schizofreni.

Dessa juridiska instanser har med en enorm juridisk skicklighet tagit strid emot mig som helt ensam har fått stå för min åsikt. Hade inte jag funnits och vågat bråka, så hade detta fallet inte ens kommit till någon annans vetskap änn den läkarkrets som var inblandad i Roberts vård det sista halvåret han levde. Detta har inte ens en gång uppskattats, utan jag har bråkat om något som inte var viktigt i vårt samhälle.

Det finns visserligen dom som har samma åsikt som jag, men dessa personer är så rädda att yttra sig, att jag inte får nämna deras namn. Det finns ingen som offentligt vågar säga emot den etablerade makeliten i Sverige. Den går bara inte att påverka på ett vettigt sätt.

Jag har viss förståelse för denna rädsla. Med tanke på hur det gick för min familj, så är det inte konstigt att människor väljer att vara tysta. Pappa dog, min bror dog, mamma levde nerdrogad tills hon bestämde sig för att dö, mitt liv blev krossat och min dotter, som fått växa upp i denna kaotiska miljö, som ett krig med makteliten innebär, har men efter detta.

Nej, jag har inte varit värd att lyssna till och makteliten har kraftfullt tystat mig, Jag kan inte hävda att någon utav de juridiska instanserna som varit inblandade har försökt att se saken ur min brors synvinkel och utifrån hans människovärde. Utan de har enbart agerat utifrån sin egen maktposition för att skydda sig själv och de sina mot en farlig motståndare, dvs jag som företräde min brors människovärde. Det gjorde dom väldigt skickligt, måste jag säga. En sådan krigskonst. Men vart leder denna krigskonst?

Av Marie Hellström 18 feb 2003 12:58