Ekonomin utvecklas språngvis

Världens ekonomiska utveckling sker i första hand språngvis. Den industriella revolution som ägde rum i Storbritannien mellan åren 1780 till 1850 var det första språnget. Det andra språnget togs av USA när detta land mellan åren 1870 och 1913 gick om Storbritannien och blev världens ledande ekonomi. Det tredje språnget togs av Japan mellan 1950 och 1973 när detta land nästan gick i fatt USA och Europa och blev världens näst största ekonomi. Det fjärde språnget togs av de s.k. tigerekonomierna i Östasien från 1975 till 1997. Det femte språnget påbörjades 1978 av Kina och det pågår fortfarande.

Om man tänker sig att världens länder är planeterna i ett solsystem placerar sig de fattiga länderna i de inre banorna och de rika i de yttre. En fråga man nu måste ställa
sig är hur de rika länderna har kunnat placera sig så långt ut i rymden. Anhängare av kapitalism brukar hävda att marknadsekonomi, frihandel och privat äganderätt skulle vara de faktorer som gjort länder rika. I motsats till dessa hävdar jag att det är krigsekonomi, protektionism och statlig aktivitet som har möjliggjort att vissa länder blivit rika medan andra har förblivit fattiga.

Enligt min mening hade det inte blivit någon industriell revolution utan Napoeonkrigen. Krigen skapade en långvarig högkonjunktur för producenter av krigsmaterial och krigets behov framtvingade en tidig version av planekonomi. Därför blev Storbritannien den första industrinationen.

Inbördeskriget i USA och de segrande nordstaternas protektionism förde USA till den ledande ekonomin i världen vid sekelskiftet 1900. USA levde vid denna tid i den bästa av världar i så måtto att man från 1897 kunde ta ut 57 tull för importerade varor och sälja sina varor tullfritt till Storbritannien.

För Japan, Sydkorea och Kina gäller samma sak som för USA för hundra år sedan men nu är det USA som har tillämpat frihandel men låtit andra behålla sina tullar och handelshinder. Statliga företag och subventioner till privata sådana var och är också en anledning till att dessa s.k. tigerekonomier har kunnat placera sig i en bana ovanför de fattiga länderna.

Länderna i Latinamerika är exempel på länder som misslyckats att ta språnget. Ibland har vissa länder varit på väg att ta språnget upp på en högre bana bara för att sjunka ner till sin tidigare bana vid en lågkonjunktur eller kris i ekonomin. Det är enligt min mening inte troligt att Latinamerika kan ta ta sig ur sin fattigdom med hjälp av traditionell kapitalism d.v.s. med marknadsekonomi, frihandel och privat äganderätt. Latinamerika har inte haft någon krigsekonomi eftersom dessa länder inte deltog i världskrigen. Länder som inte deltog i världskrigen kännetecknas ofta av svårigheter att ta ut skatter från de rika och arbetarna har så låga löner att dessa inte heller kan ge statskassan några större inkomster. Under krigsförhållanden tvingas de rika att betala höga skatter för att stödja krigsansträngningarna och efter kriget behålls de höga skatterna, något som gjorde det möjligt att bygga ut en stor offentlig sektor i Västeuropa och USA. Detta förhållande är troligen den främsta anledningen till att Latinamerika inte med hjälp av ett språng har lyckats att uppnå en hög levnadsstandard.

Av Yngve Karlsson 17 feb 2003 13:49