Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Våga!

...för jag är inte rädd... nejdå!

Tankekraften

Nej, jag är inte rädd. För vad skulle det finnas att vara rädd för? Vad är det värsta som kan hända och om det hände så vad skulle hända då? När "det" hänt?
Skulle jag dö av sorg? Skulle skräcken slå sina klor i mig?
Skulle demoner slita min själ i stycken?
Ja, om jag valde det så.
Det är svårt. Det är det svåraste jag vet. Men jag har förstått att man måste släppa taget. Man måste våga vara sårbar.
Man måste våga älska.
Och man måste, någonstans på vägen, inse att det här med att det finns en mening med allt, det är på riktigt.
Om man inte vågar släppa taget och öppna upp, om man i stel trångsynt skräckslagen stelbenthet går genom livet och har skygglappar på så är det då man dör. Det är då den enda riktiga döden inträffar.
När jag inte vågar älska. När jag stänger mig och inte längre kan ta emot. Det är en slags död.
När jag inte bejakar livet och mig själv.
Det är död.
Så jag är inte rädd!

Ta mig!

Skräckslagen,men modig.
För utan skräck....
hur skulle jag då någonsin
kunna säga att jag är modig?

kan detta vara något för poesiskola?