Duvan och höken

De största fredsprotesterna sedan... någonsin har nyss avslutats. Scenerna påminner om sjuttiotalet när världen tog Vietnams sida i en konflikt som aldrig borde ha ägt rum. En miljon protesterade i Rom i trots mot krig och den fascist som är landets premiärminister. En miljon människor vandrade i fredens tåg på Londons gator, "Make tea, not war!" skanderade många mot Blairs krigshets. En miljon i New York, staden som drabbades i de värsta terrorattackerna i vår tid, vandrade för fred. Det är ett storslaget meddelande som sänds ut, vi världens kvinnor, män och barn försvarade freden idag. Fredsduvan drack våra tårar och åt hoppets frön från våra handflator. Det var så vackert, det ingav hopp för att vi är de människor vi utger oss för att vara. Världen stod enad.

Hökarna kände pressen mot sina bröstkorgar, skallen skakade om deras inre. Kejsarhöken Bush och hans vasall Blair kallsvettades och noterade förbryllat att duvorna fortfarande flög i det fria. De var tvungna att göra något, säga något, vad som helst för att behålla sin värdighet. De sade båda att de skulle ge freden en chans. Duvorna hade slagit hökarna när allt såg mörkt ut.

Detta var vad som hände, det som kommer nu är desto mörkare. Vi vet ju att höken är starkare än duvan...

Om några dagar kommer motsättningarna att starta igen, gnabbet och tjatet kommer att förgifta den värld vi lever i. Det onda kommer alltid tillbaka. Det handlar mer än om Irak nu. Det handlar om prestige och män i kostymer gör allt för att behålla stilen, även spiller blod. Att FN, NATO, EU och världen i allmänhet är delat itu är inte så konstigt. För första gången har europeiska intressen krockat med amerikanska intressen och resultatet är inte vackert. Smutskastning och skällsord genomsyrar toppmöten som skall avgöra en del av vår framtid, envishet och tjurskallighet spelar Saddam i händerna. Det fanns åtminstone en hök som log i natt. Detta emedan en hel befolkning fortfarande lider, fortfarande väntar på att se döden i vitögat och hoppas att hon skall blinka först. Det är dags att ena världen igen såsom den stod enad i några timmar under fredsmarscherna. Det är enligt mig dags för USA att lägga ner, att lyssna på världsopinionen och ge duvan en chans att flyga fritt.

I säkerhetsrådet är det endast fyra länder av femton som vill ha krig, resten vandrar sämjans väg och planerar att avväpna Saddam med pennan vilken är starkare än svärdet som vi vet. Av de fyra krigens förespråkare är det USA som gnäller mest, gnäller ja, jag hittar inte ett bättre ord. De kommer upp med så många olika dumma argument om varför världen ska inte borde lyssna på dem att man nästan skulle skratta om inte läget hade varit så allvarligt. Powell påminner oss om att USA är den nya världens äldsta demokrati, och? Gratulerar för att ni har kunnat vara demokratiska så länge, men vad har detta med ert beslut att gå i krig mot Irak att göra? Powell påminner oss om att USA hjälpte Europa under andra världskriget, och? Vad har någonting som hände för mer än femtio år sedan med Irak att göra? Visst, tack för er hjälp, vi kommer aldrig att glömma den men det betyder inte att ni automatiskt ska ha rätt i allt ni säger bara för det. Vill USA verkligen sätta press på Saddam? Sätt då igång med att samarbeta med FN, bidra med teknisk expertis för att assistera vapeninspektörerna och utöva enorm press på Saddam så kommer ni verkligen att ha FN och världen bakom er. Gör inte som ni gör nu, ge oss inte ultimatum, "antagligen är ni med oss eller emot oss" funkar inte längre. När ni talar i FN om att det är bäst att detta organ anfaller Irak eller så gör vi det själva är det inte bara er själva som ni skadar, utan ni underminerar hela institutionen. När ni anklagar Irak för att inte samarbeta med FN så ska ni väl inte gå och göra exakt samma sak själva? Ni har rätt att Saddam inte lyssnar på något annat än på hotet om våld, att Saddam inte samarbetar det minsta om han inte utsetts för enorm press. Men då är det väl bara logiskt att koncentrera sig på att sätta denna despot för den enorma pressen istället för att sätta all kraft på att försöka övertyga en hel värld om att krig är det enda som hjälper?

USA verkar se fredsansträngningarna och den diplomatiska vägen som den svages väg, då undrar jag, sen när blev det fult med fred?

Av Naseer Alkhouri 16 feb 2003 12:59