Trollets aura av avskyvärdhet

Vissa ting utsöndrar en vedervärdig utstrålning av onödighet. Det finns något så fruktansvärt groteskt i deras existens, något bekymrande över att de ägnats någon tid åt. De utgör en förpestande typ av överflödighet. Saker hos vilka nivån av bakomliggande arbete och tid inte uppväger resultatet. Dessa ting stjäl tid.

När jag tog studenten fick jag ett prydnadstroll av några släktningar. Visst gav de mig annat också, trisslott, presentkort, några sedlar i ett kuvert eller vad det nu kan tänkas ha varit. Men så även detta troll. Hiskeligt. En tragisk porslinsparodi på John Bauer. Jag känner verkligen avsmak när jag ser på det. Men det är inte släktningarnas fel, de måste känt att något fattades, ett uppvaktningsmässigt tomrum var tvunget att fyllas igen. Trollet är utfyllnad, och just i presentöppnandets ögonblick fyllde det sin funktion. Men aldrig mer.

För när trollet tillverkades var det meningslöst. När det stod i butikshyllan var det meningslöst. När det köptes, blev inslaget och när dammet efter studentyran lagt sig - hela tiden meningslöst. Ingen har liksom haft en glädje av trollet.
"Ska vi inte köpa något mer till honom då?"
"Vi tar ett sånt här troll också, sen får han vara nöjd."
Men just när ljuset strålade ner i kartongförpackningen, just när trollet lyftes upp - då! Enda gången detta skräp fyllt en funktion. Fan, jag höll verkligen i det.

Nej, aldrig mer ska detta usla ting bringas uppmärksamhet. Någon mer lättcharmad hade kanske tyckt att det vore lite synd att slänga det, ansiktet besitter trots allt några sympatiserande drag. Studentmössan är lite för stor, munnen ler lite pliktskyldigt. Ett minspel som blandar trollets stolthet över att ta studenten med en viss rodnand och tårögdhet över all uppvaktning. Och så den där sentimentala uppgivenheten i blicken.

Det finns en cirkellogik i att fokusera på ett ting, samtidigt som man förnekar dess relevans i förhållande till världsalltet. Du behöver inte skriva det i pannan på mig, jag vet att jag ödslar onödig tid på trollet och ger det oförtjänt uppmärksamhet. Men vad skulle man någonsin med ett sådant miniatyrmonster till? Ska det stå på en hylla i vardagsrummet för allmän beskådan när jag fyller femtio? Ska jag då nicka i andanom och minnas studentfirandet?

Jag avskyr egentligen sånt här trivialt malande. Men det kunde inte hjälpas, du läser konsekvensen av trollets motbjudande existentiella fulhet, ett uttryck för det vidriga i hela dess tillvaro. Det frånstötande i tingets situation tvingade mig till detta. Trollet tvingade mig.

Av Anonym användare 15 feb 2003 12:51