Niemis tårta smakar surt

Mårten Karlsson, ledarskribent på Sourze, hyllar Mikael Niemis tårtning av Bengt Pohjanen. "Mer sånt till Bonniers och Norstedts!" manar han och menar att litteratursverige behöver fler bad boys. Tesen är tydligen att författarna måste anamma ett svinaktigt rockstjärnebeteende för att bli riktigt intressanta. Det handlar alltså vad jag förstår inte om att tårtkastning skulle vara en berömvärd handling eller att Pohjanen förtjänade att bli utsatt för den.

Det är möjligt att det finns människor som förtjänar en tårta i nyllet. Och det är väl knappast att betrakta som en våldshandling, snarare en mildare form av integritetskränkning med karnevaliska förtecken. Det är lågt, billigt och barnsligt men fungerar uppenbarligen som ett sätt att förnedra. Vissa offer kanske kan spela med och skämta bort det hela men jag tror det är få som klarar av att verkligen inte ta illa vid sig.

Bengt Pohjanen döljer inte tårarna när Expressen intervjuar honom om händelsen. Han hade nog inte väntat sig en sådan attack från Niemi. Författare brukar ju göra upp med pennan. Personliga antipatier får utlopp i direkta personangrepp eller indirekt genom illa maskerade nidporträtt i romanform. Ungefär vad Niemi anklagar Pohjanen för. Men Niemi har uppenbarligen inte tålamod att hämnas på det traditionellt litterära sättet. Jag tycker han förlorar på det.

Jag vet inte vad som är upprinnelsen till det här bråket. Jag har inte läst Niemis "Populärmusik från Vittula" vars framgångar enligt Niemi blev för mycket för Pohjanen och känner inte till så mycket om Niemi som person. Däremot besökte jag Pohjanens kyrka/kulturcentrum Sirillus i somras och hörde honom föreläsa om sin ortodoxa tro. Jag uppfattade honom som en generös och rätt mysig och lite klurig snubbe med mycket starka övertygelser och åsikter som han inte tvekar att torgföra. Under mitt besök i Överkalix fick jag också intrycket att det var många i bygden som upprördes över innehållet i Niemis bok.

Detta är nu inget att förvåna sig över. En författare ska inte stryka medhårs. Alla som skriver någorlunda kontroversiellt får räkna med att de skaffar sig ovänner, inte minst bland författarkollegor. Men i spelet ingår att hantera dem med sin vassa penna, om man alls bevärdigar dem med ett genmäle.Mikael Niemi valde att tala med sur grädde istället för med ord. Ett mycket medialt tillvägagångssätt och mumma för dem som anser att författare oftare borde drabba samman i boxningsringen eller gyttjebrottningsgropen. Och visst, händelsen kanske kan höja intresset för skönlitteratur hos någon. Själv har jag snarast förlorat lite av nyfikenheten på Niemi som ordkonstnär.

Av Mattias Agnesund 15 feb 2003 13:03