Ett brev, del 2

Hej Lars Ivar!

Senaste styrelsemötet firade vi på den kuperade söderhavsön Altutaki, en av öarna i Cookögruppen. Starten för resan var lite omständig, tack vare den där Malmösossen.

Han ville tvunget visa oss sin skapelse som kostat skjortan från malmöborna och Sveriges skattebetalare och som numera är stilla och öde. Ingen malmöbo vill cykla tjugo minuter till järnvägstationen för att sedan betala fem Euro för att underjords åka tillbaks till Hyllie, där nästan alla infödda numera bor I Malmö gamla city bor numera bara afrikanare och Hassanflyktingar från Irak.

Den ökända Citytunneln kostade Malmö stad 5 miljarder och statens övriga skattebetalare 10 miljarder svenska kronor - hittills. Snart går vi in i EMU och då kostar det bara tiondelen i EURO, om man räknar in växelkursen, påstår Tråkige Bosse i finansen. Han är den ende som säger förstår sig på sånt.

Den där Tricky Ilmar är en hejare på att bli av med skattepengar - först BO01 och nu den där Citytunneln! Efter dom betorna vill han inte stå "som närvarande" i styrelseprotokollerna längre. Han nöjer sig enbart med arvodet.

Före vår resa hjälpte han Mona med protokollskrivandet. Det färdigskrivna protokollet stoppade Mona - för säkerhets skull - i Gudruns handväska. Mona är ju ibland så slarvig med papperna.

Före resan till styrelsemötet beställde Gudrun två Mercedeslimousiner till att hämta henne från residenset i Halmstad. Mötesplatsen var Malmös järnvägcentral dit Gudrun anlände i två Mercedeslimousiner. I den första satt Gudrun och vinkade och i den andra åkte hennes handväska.

Tricky-Ilmar hade ordnat ett extratåg till Svågertorp för en tio-minuters tågresa djupt under Malmös gamla stad till Percy Nilssons 450 meter höga "Hylliepitten", som hotellet kallas av genuina malmöbor. Bilarna stod färdiga vid hållplatsen och vi körde i en lång limousinkaravan till Kastrup.

Vår reseledare, Tricky-Ilmar stegade med kommunalkassan i handen till biljettluckan och beställde förstaklass returbiljetter åt tio svenskar.
- Jaha, sa flickan, och varthän?
- Nå... Hit såklart, svarade Ilmar med sin lena och smekande röst och rev sig i håret.

Efter en tids förklarande polemik fick han biljetterna och vi tågade genom korridorerna till flyget. Jag hade undrat redan vid biljettdisken, varför Ilmar beställt tio returbil-jetter, vi var ju bara nio. Men när vi satt oss till rätta i planet förstod jag; en av förstaklassbiljetterna var åt Gudruns handväska.

Efter aderton festliga timmar i luften landade vi välbehållna, men fyllesjuka, på ön Altutaki mitt i den stora och öde Stilla Oceanen. Där hade vi roligt med lagunkryssningar, snorkling och beach barbeques. Vi bodde på hotell "Altutaki Lodge".

Apropå hotellet, där träffade jag förtidspensionären, ABB-Percy. Han berättade, att han gömt sig där för att i lugn och ro kunna fila på sina memoarer. Som du förstår har han mycket att fila. Du jobbade ju under hans tid på ASEA. På min tid i Simpevarp var det ingen som hade hört talas om varken ABB eller Percy.

Egentligen skulle vi ha haft vårt styrelsemöte på Tahiti. Där finns det mer rajtan-tajtan, men tyvärr blev vi portförbjudna förra gången vi skulle dit. Det var efter en pinsam malör som KräftfestKarlsson var skyldig till. Den jäveln hade packat i sitt bagage åtta burkar surströmming som SIDA hade prackat med honom - han är ju biståndsminister också. Men burkarna exploderade i lastutrymmet. Där finns ju inget övertryck. Du kan förstå, hur det luktade i planet - aderton långa timmar, fy fan! Piloterna kallade på nationalgardet som återpassade oss omgående över Nya Guinea hem till Svedala.

Denna gång hade Mona emellertid ordnat åtta kilo Toblerone i stället. Hon hade fått dem gratis från SIDA. Som vanligt under Thams tid, visste dom inte nu heller, vart de skulle slösa sina överblivna anslag till. Den där spanske presidentättlingen, Alcala är ju inte tillgänglig längre.

Mona lovade emellertid att hjälpa till. Hon gav hela Tobleronelasten som bistånd åt Altutakis hemlösa barn. Det kom senare fram förstås, att det inte fanns några hemlösa alls på hela ön. Hon lovade också att hjälpa samma ungar till att bli adoptivbarn åt svenska homofiler. Hon hade till och med ett rekommendationsbrev från ärkebiskopen med sig. Men så går det oftast, när man inte är påläst.

En morgon, när jag vaknade på hotellet och slog blicken genom fönstret över den Stilla Oceanen, såg jag Gråskägget komma i sidgång som en kräfta från havsstranden. Han kastade sig två gånger på sina knän och stack pannan i sanden. "Vad fan nu då, har den jäkeln bytt fädernes tro till dessa vildingars otro, och mitt i natten?" Jag gick ut och frågade honom direkt, rakt på sak som jag brukar.

- Nej... nej, sa han. Att jag gick snett och bugade mig till marken, berodde på, att jag kom från infödingarnas nattliga beach barbeque. Det betraktas som en vanlig arbetslunch för ministrar och riksdagsmän. Hemkommen skickar jag en räkning till riksdagen och en till bolaget och båda kvittona är dessutom avdragbara i min deklaration. Så gör också alla dom andra. Jag har hur många färdigskrivna protokoll som helst över arbetsluncher där hemma. Det är bara att fylla i datum och kostnaden för förtäringar. I Svedala får man gratis färdigskrivna såna i varje krog som ordnar konferenser åt företag och riksdagsmän. Det är sen att bara pricka för.

Ja... som du förstår av ovanstående, har vi det livat värre i vårt företag, och pengar och välordnade fallskärmspensioner åt var och en i styrelsen och i ledningen. Nästa gång du har vägarna förbi Bua, så ge mig en signal, så ordnar vi ett lunchmöte i varmvattenbassängen. Tyvärr är det så ordnat i Sverige, att en pensionär inte får dra av den kostnaden på sin självdeklaration. Avdragsrätten gäller endast ministrar och ordinarie riksdagsledamöter.

Men vi kan ha kul ändå.

Med vänlig hälsning till dig och gumman din!

Bua tisdagen den 7 september 2006

Esa Salmi

Av Esa Salmi 15 feb 2003 12:05