Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Frenesin i den explosiva tortyren

Urdum åderlåtning in absurdum.

Det är en gång en rar liten gubbe som sitter på en bänk i staden. Han bär plommonstop på hjässan. Men även sitt kaleidoskop ihop med några lockrop från sin bottenlösa grop. Också sina lederhosen. Detta tillsammans med portvinssåsen i den sedvanliga posen, sjutillhållarlåsen och den lealösa middagsgåsen.

Fast inte på hjässan, förstås.

Det sistnämnda är en konsekvens av lockropen från nämnda bottenlösa komponent.

Barnen är så elaka mot honom.

De låser upp hans lås, plågar hans gås och blåser på hans sås.

Så att den kallnar, det vill säga.

De klistrar ihop hans anklar, misshandlar hans handklaver och piss-tankar hans päronmer. Ryter åt hans privatliv, nyper i hans underliv, stryper hans sjumilakliv och spyr i hans saliv. Hamrar på hans garnityr, stannar in hans äventyr och förbannar hans karikatyr. Spränger hans garage, flätar gobelänger av hans mustasch och kryddar hans maränger med pistage.

Det tycker han blir äckligt.

När han efter en paus kommit tillbaka från den offentliga toaletten frågar ett litet barn som inte föraktar honom lika intensivt som de andra, bara NÄSTAN:

- Hur var det?
- Jag var som en uppochnervänd vulkan.
- Ni får förlåta att vi återigen låter åderlåta er.
Så fortgår proceduren.

De knyter slangen till hans dropp, snyter sig i hans stackars kropp och bryter inte, fast han säger stopp. Förgriper sig på hans helighet, biter i hans hederlighet och skriker åt hans renhet. Brandskattar hans katt, bankar honom platt och bajsar i hans hatt.
I plommonstopet, alltså.

Stackars jävla gubbe.