Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Skriver och hittar på II

Nu berättar jag och hittar på.

När han svängde om hörnet tog vinden tag i den öppna jackan. Blixtlåset var trasigt och snöret han använt sig av för att hålla ihop den över bröstet räckte inte för att stå emot de vassa luftmassor som drev fram tillsammans med snön utmed gatorna. Vinden påminde om de gäng som brukade driva fram här på sena helgnätter. De som hade en spännvidd som sträckte sig över hela gatan. De som skrek att dom skulle döda honom om han bara vågade komma fram. Han hade mött dem.
Munnen slog igen på honom med en smäll. Under några sekunder, innan luften i hans unkna munhåla hade hunnit värmas upp, ilade det i de trasiga tänderna. Pinan fick honom att föra upp den skitiga jackärmen till munnen. Den stängda munnen försvårade andningen.

Sen en vecka tillbaka vandrade han omkring med ett knäckt näsben. Han hade mött dem. De som var som vintervinden. Svullnaden hade lagt sig men luftvägarna var täppta. Han hade att välja mellan att andas genom näsan, och det var som att försöka få luft genom ett smalt sugrör, eller att öppna munnen där de ruttnande tändernas blottlagda nerver skar i protest mot blåsten.

Han ryckte i portdörrar som var låsta. Ögonen irrade över gatan och husfasaderna för att hitta en blotta, en fristad. Som en skabbig, gammal hund halvsprang han på stela ben utmed gatan. Snart, snart skulle han hitta något. Nästan framme vid slutet av gatan så kilade han in genom ett portvalv, in på en innergård. De tre husen som omgav gården hade varsin uppgång, ett tecken på stora våningar. Han drog i handtaget på dörren som låg närmast till och den for upp utan något motstånd. Tyst och avvaktande stod han precis innanför dörren som sakta började glida igen bakom honom.
Utan att tända trappljuset smög han uppför halvtrappan till den första avsatsen, lutade ryggen mot ett hörn av den blekgröna väggen och gled sakta ner på huk. Det fanns en lukt av urin och gammalt stekos som fastnat i väggarna. Lukt från två världar, den där man pissade överallt och den där man lagade mat i lugn och ro. Men han kände inte av det, det enda som han kände nu var stillheten och den höjda temperaturen i trappan.

Kroppen slappnade av men ibland skakades den av rysningar, som om den inte kunde tro på det svala vindskydd den kommit till. Han satte sig tillrätta i hörnet, drog lite i jackan och hasade fram den stickade luvan längre ner i pannan. Ögonen slöts och en salivsträng rann ur mungipan och drogs ut till en allt tunnare och skörare tråd. Somnade. Andades, lugnare, ytligare. Någonstans långt bort skrek något, en varningssignal ljöd.

Det slog ner uppifrån. Som ett brinnande spett, ner genom huvudsvålen. I mellangärdet exploderade det. Rött, blått, lila, svavelgult och grönt. I fläckar och spiraler. Alltsammans for omkring mot en bakgrund av svart. En kort sekund av lugn. Sen var det tillbaka. Smärta. Det dånade i honom som om han varit själva kläppen i kyrkklockan. Färgerna blev till ljud. Det skar. Högre. Högre.

Ljusblixtar och röda stjärnor sköt upp och slet sönder hans huvud. Så högt var ljudet att allt ljus försvann. Svart, svart och skärande, illande högt. Skriet växte till ett stort svart i honom. Han var det rullande svarta som slet sönder kroppen. Rött igen. Gult, vitt, tyst. "Hjälp!" viskade det i honom. Men det gick inte att höra för allt det svarta hade tagit över.

Ambulansmännen jobbade lugnt och metodiskt. Efter första kollen hade de förstått att det inte var fyllan som fått gubben att rasa ihop. Andningen var oregelbunden, puls och hjärtverksamhet svag. Han visade inga tecken på medvetande. Pupillerna visade bara små tecken till att dra ihop sig när de lyste med lampan. Urinen hade runnit utmed byxbenen. Man beslöt sig för att sätta en kanyl och en slang träddes över huvudet så att syrgas kunde strömma in i näsan. Jackan drogs av gubben och han sveptes i gula filtar innan han spändes fast i halvsittande ställning på båren. Ambulansen skakade och skumpade när den körde ut genom portuppgången.

Skaka mig inte! Aj! Det gör ont! Mammas ögon, rynkade ögonbryn, nära. Hon hade elaka ögon, bleka med en mörk ring runt iris. Hon skrek åt honom för att han inte visste vad han hette. Skulle hon få skämmas nu igen? Vaa! Han försökte, tittade in i sig för att hitta ett namn. Han visste att det fanns ett. Mjuka händer hade kallat honom för...

De nya kläderna satt konstigt. Gjorde ont och stängde in honom. Han försökte vrida på sig men då stack mamma honom med knappnålar. Hon höll dem mellan sina hopsnörda läppar. Väste åt honom att hålla sig stilla. Han gjorde ryggen till en eldgaffel och bestämde sig för att stå stilla på pallen och inte visa att det gjorde ont.

Sköterskorna hastar fram och tillbaka. Ingen hade tyckt om att behöva ta hand om fyllot som kommit in. Han hade luktat apa och i brist på empati hade de varit tvungna att koppla på professionalismen. Sånt var alltid otrevligt. Fick en att känna sig som om man inte brydde sig.

Det hade inte gått att identifiera honom. Han hade inte haft någonting på sig, inte en plånbok, inte ens ett gammalt systembolagskvitto. Hade han bara haft det skulle man kunnat fråga personalen i den butiken. De brukade veta.
Men nu, ingenting. Inga anhöriga som ringde. Identifikation via tänderna hade någon föreslagit. Det var då skrattet kommit. Vilka tänder? Och ett par sköterskor hade börjat klippa upp hans kläder som fortfarande hängde kvar kring kroppen.

En blödning, en propp? Svårt att säga. Allmäntillståndet var uruselt. Undernäring. Troligtvis taskiga lever- och njurvärden som kunde göra större kirurgiska ingrepp livshotande. En säng, ett vätskedropp och varsam behandling i väntan på provsvaren. Datortomografi kanske. I så fall imorgon, säger doktorn. Akutläkaren gissar på blödning. Proppar är inte fullt så vanliga på alkisar. Spriten gör ju blodet lättrunnet så att säga. En ren säng och dämpat ljus, ständig tillsyn är det bästa just nu.

Det var jul. Han kunde känna det på doften från de nytvättade sängkläderna. Om han låg alldeles stilla skulle känslan stanna kvar. Ljudet av steg utanför dörren. Mormor som ställde fram maten. Hon som aldrig gick sakta för då skulle de gå under. Hoppas mamma är långt bort den här julen. Att hon inte kommer hem och luktar. När hon luktar på det viset är hon hård och elak och ibland börjar hon gråta. Då vill hon att han ska krama henne, men det vill han inte.

Nya steg nu. Inte längre utanför dörren. Mamma sliter av honom täcket. Står där med arga ögon och skriker åt honom. Han har inte gjort något. Han lovar. Hon skakar honom, ger honom en örfil. Han skäms. Inte för stryket, utan för att mormor ska höra. Han vill inte att mormor ska behöva skämmas för sitt eget barn.

Dåliga blodvärden, gott om vita blodkroppar. Någon infektion. Jo, säkert. Kanske flera. Morgonpersonalen tar över. En temp visar att han har feber. Undersköterskorna tvättar av honom och byter överlakan för att svalka honom. De tömmer kateterpåsen och kollar droppet. Ronden får avgöra om det ska sättas in ytterligare åtgärder. Fortfarande har man ingen identitet på honom. En praktikant väter en servett och lägger över pannan på honom. Inte för att hon måste, utan för att hon är så ny att det fortfarande är roligt. En hoprullad filt skjuts in under madrassen så att han ligger lite på sidan. Avlastning så man undviker liggsår.

Vattnet var så långgrunt och ljummet. Han låg och flöt med sjöbottnen bara en halvmeter under sig. Solen lös, han blundade. Han rullade runt lojt och långsamt och stack ner huvudet under vattenytan. Solstrålarna i vattnet som gjorde att glimmerstenen i sanden gnistrade. En snabb skugga, ett stim med småfisk som höll sig i varmt och grunt vatten.
Uppifrån stranden hade han hört hennes röst. Hon hade också sommarlov. Bodde hos sin mormor och morfar på gården uppe på kullen. Ibland gick han upp till henne på gården. Då brukade han bli bjuden på saft och bullar ute i trädgårdsmöblerna. De satt alltid tysta och stumma så länge de vuxna var kvar, det fanns inget att säga då. När det regnade fick de vara på glasverandan. Men oftast träffades de här, nere vid sjön.

De brukade ligga i sanden efter baden och berätta för varandra. Han tyckte bäst om när Anne-Maj pratade. Då brukade hon sätta sig upp efter en stund. Som nu. Hon fortsätter att berätta medan hon häller tunna strilar av sand över hans rygg och sen drar med ett grässtrå över hans ansikte.

Ingen åtgärd. Läkaren samlar kandidaterna runt sängen. Beslut om att avvakta för att se om febern ger sig. Eventuellt behövs en antibiotikakur men först måste man få veta vad det är som ska behandlas.

När ronden är färdig så marscherar de ut, de som är vitklädda och komna från studiemotiverade hem. En indisk läkarkandidat håller sig nära chefsläkaren, efter honom två unga män som pekar i varandras anteckningsblock med landstingspennor. Ingen ser tillbaka på gubben som ligger så stilla under den gula gallerfilten.

Undersköterskan som kommer in strax efteråt kan ingenting göra. Hon trycker på larmknappen för att avdelningssköterskan ska komma. Man behöver få någon som kan konstatera dödsfallet, skriva rapport och meddela en ansvarig läkare. Det här är en patient som man låter dö utan massiva räddningsförsök. Fortfarande vet ingen vem han är.

Han sitter i köket hos mormor. Där är fullt av folk. Alla pratar över huvudet på honom, skratt och kaffekoppsklirr. Mormor har fått en stor blomgrupp av grannarna. Hon fyller sextio år. Han förstår att det är något viktigt med det, men han börjar bli trött på allt prat. Sakta glider han ner från stolen och slinker ut i köksfarstun. Han skjuter igen dörren så att rösterna dämpas. Tar på sig mormors vardagsjacka. Ärmarna på den hänger och dinglar och den når honom ända ner till knäna. Han drar den tätt om sig och sätter sig ner i hörnet bredvid vedkorgen. Lutar sig mot väggen, jämkar till jackan så att det blir lite stöd för huvudet och somnar.

Nu lämnade han oss.