De får knappt rum

mellan hans lång och pekfinger. För att fylla det stora 900 liters karet av ekträ ute i skärgården skulle det nu endast behövas ett vanligt dricksglas för de var alla där, omslingrade runt honom och varandra.

Alla hennes kompisar, Karin, Emma, Liza, Lotta, Anna, tjejen på bussen i morse och Sara, ja Sara var där, hon masserade hans lår, under bubblorna i vattnat försegick saker, på insidan. Och Burkens storesyrra var där, fan vad han skulle bli sne om han visste, men det gjorde ju inte saken sämre.

Runt, på kanten av det utsökta karet stod fat med apelsiner i klyftor, de drack färskpressad Juice och musikfröken matade honom med vindruvor.

De var alla svartsjuka som fan och ville ha honom för sig själv men de bråkade inte, nej, stämningen var god och de försökte knäcka varandra genom att vara mer sensuella och tillfredställa hans simpla, låga behov bäst.

Han njöt, tog emot kyssar och smekningar. Åt vindruvor, saftiga och söta som hennes OJ! Träslöjdsmagistern tar tag i hans arm och rycker honom tillbaka till slöjdsalen, ur det varma ekkaret fyllt med mjuka kyssar och ömma smekningar, så han tappar träklossen som var invirad i ettans sandpapper.

Han släpar bort honom till och in i brädförrådet, där stannar han och pekar på en kvarglömd fogsvans som ligger på golvet.

- Vad är det här, undrar han, röd i ansiktet, med ett tonfall som hör hemma mer i lumpen om ens där.

Han, fortfarande förvirrad och yrvaken med minnet av hennes läppar som söker sig ner från hans bröst under bubblorna i ekfatet i skärgården i varma sommarSverige, svarar helt enkelt på frågan.

- Eh... en fogsvans magistern, säger han oskyldigt.

Slöjdsalen exploderar i skratt, grabbarna som var mäkta imponerade slog sig på knäna och vek sig dubbelt med ansiktena i sågspånen på golvet, sen efteråt, i korridoren, dunkade de honom på axeln, imponerade av hans mod och han tänkte fan inte berätta att han bara varit rädd och trög och snabbt svarat på frågan som magistern faktiskt ställt.

Magistern blev rasande, lappade till honom med baksidan av handen så han studsade mellan väggarna i det lilla förrådet, nej, det fick han ju inte, för hela riksdagen var full av dåligt utrustade impotenta liberaler i velourbrallor som aldrig varit ute i verkligheten här vid fronten, ensam mot dessa uppstudsiga små ligister i för stora brallor. Fan. Han skakade den lille skiten i armen och undrade dundrande om den skulle ligga där. Gav sen order om att den skull bort, ögonaböj! Fanimej. Sen gick han ut i slöjdsalen igen till de övriga oduglingarna, jävla borgaryngel. KLONK KLONK KLONK lät det när han kom gående i svarta träskor, bitter och gammal.

Det var inte han som hade glömt att hänga tillbaka fogsvansen på rätt plats efter att den används, nej, det var antagligen Burken eller Mackan för de hade varit inne i brädförrådet samtidigt som han och var jävligt slarviga men han tog emot som Frasse på hundars vis och så var det över. Han slapp ju stryk. Efteråt undrade Johan varför han inte sagt något som om det var mesigt, men va fan skulle han ha gjort? Börjat tjura och pekat på Burken med darrande finger och klämt ur sig att det var inte han utan han, Burken alltså, som inte hängt upp sågen, fan, så gör man inte. Nej. Han tog emot på hundars vis och blev kung ett tag för han hade svarat stöddigt och satt trä-Hitler på plats, Fan. Han tänkte inte erkänna att han varit rädd och trög, och bara svarat på en fråga som inte var någon fråga, nej. FAN.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av T.L Stjerna 12 feb 2003 09:14