Pappan och pannkakorna

Jag har påbörjat krympningen. Jag vet det, jag känner det i kroppen, jag ser det i spegeln och jag springer genom rummen och ropar pappa! Titta pappa jag krymper! Och pappa står i köket och vispar pannkakssmet och när jag kommer springande sätter han sig på huk och jag slår armarna kring halsen på honom. Vad säger du för något, säger han, krymper du?

Jag nickar, med ansiktet nära hans hals och skäggstubben som sticker mig på kinden.

Det går inte för sig, säger pappa. Då måste du äta extra många pannkakor så att du börjar växa igen. Lova det! Han håller mig om axlarna och ser mig i ögonen och hans är gröna längst in, en bred rand närmast det svarta och sedan lyfter han mig och sätter mig på diskbänken så att jag kan hjälpa honom att hälla på mjölk och jag står i mitt eget äckliga kök bland smutsig disk och smulor och skit och ingen pappa och jag gråter.

Vi tog bilen ibland, pappa och jag. Vi lyssnade på blandbandet och sjöng med om Maybeline och Big John och Proud Mary och Bobby McGee, pappa hade handen och cigaretten utanför fönstret och jag slog takten mot handskfacket. Det blixtrade av solreflexer och omkring oss susade sommarklädda människor i friska kroppar på nya cyklar med många växlar. Vi plockade kundvagnen full i mataffären, jag fick ta nästan vad jag ville och mellan sandalernas remmar kände man den svala luften från frysdiskarna. Jag snodde harlortar och krokofanter bland lösgodiset och pappa körde rally mellan hyllorna, han låtsades gasa på kundvagnens handtag och vroomvroomVROOOM drog han iväg, slirade kring konservburkspyramider och uppstaplade cornflakespaket. Jag kutade efter och skrattade, folk tittade och muttrade men det sket vi i. När vi betalat köpte vi glass i cafét, tre kulor var och vi satt på bänken utanför affären, pappa fick smaka på min och jag fick smaka på hans och vi bestämde att min var lite godare. Så länge vi kunde satt vi där, och fläkte våra magar mot solen.

Och sedan, tillbaka hem. Vi satt där i bilen och asfalten var nylagd under oss, det luktade svett och varm plast och jag trummade takten igen, nynnade när jag inte kunde texten och när vi närmade oss avfarten blundade jag och tänkte att idag är den borta, det finns ingen avfart, ingen väg hem, ingen skylt som pekar dit in, ingenting förutom vägen och blandbandet och solen som bara fortsätter och fortsätter och jag och pappa och vägen och blandbandet och solen som bara fortsätter och fortsätter och jag och pappa och blandbandet och parkeringsplatsen och huset med lamporna i fönstren och bildörrarna som slog igen och tyngdkraften. Så tung. Plastpåsarna och pappa som såg och visste och hans utsträckta hand. Kom nu tjejen. Kom så går vi in.

Innanför vår ytterdörr fanns min döende mamma. Alltid där inne, alltid hemma, aldrig riktigt påklädd och jag tyckte att hon var äcklig. Hon var så äcklig! Halvt sittande i sängen i mjukisbyxor och slabbig T-shirt och barfota med svampangrepp under tånaglarna, hur hon drog upp överläppen och liksom skrapade i sig yoghurten från skeden. Den trängde ut mellan framtänderna. Som när man klämmer en finne.

En gång, jag var kanske femton, kom mamma in i mitt rum. Jag minns inte vad jag gjorde men jag minns att jag satt i sängen och att hon satte sig på kanten och att hon inte grät men att det var nära och att hon hade sminkat sig, guld på ögonlocken och blå mascara, så djävla fult och i det ansiktet också, kinderna som två påsar och ögonen dränkta i medicinstinn hud, ögonvitorna gula och grumliga. Hon hade finkläder, nån blus och kavaj och vänstra ärmen såg liksom sprängfärdig ut för armen som svullnade och svullnade därinne och håret, hon hade slingat håret och det såg så töntigt ut för det fanns ju nästan inget hår att göra slingor i, det var bara torra testar kvar. Men hon kom i alla fall in i mitt rum och satte sig på min sängkant och jag såg att hon snart skulle gråta och jag visste att hon varit på sjukhuset igen och att det bara var hon och jag hemma och hon började prata. Hon sade mitt namn flera gånger och jag ville inte höra henne säga det, hon sade att jag skulle hålla om henne och att hon inte orkade mer och jag minns inte vad jag sade, säkert något om att det var svårt för alla, att hon inte fick tänka så, att man måste fortsätta hoppas och en massa annan sån skit och så började hon gråta och föll med hela sin tunga kropp mot mig och jag ville spy då, jag ville slita tag i hennes glesa hårtestar, tvinga hennes ansikte upp mot mitt och fråga vad i helvete hon gjort med min mamma, var är hon din djävla hora, var är min mamma!

Då såg jag handen som stack ut ur kavajärmen. En hjälplös hand var det, med svullna knubbiga fingrar, oförmögen att varken gripa eller slå ifrån sig. Ett barns hand. Jag såg på mina händer, jag böjde och sträckte på fingrarna, jag studerade mina noggrant filade naglar och insmorda nagelband. Jag insåg att jag hade en vuxen kvinnas händer, och med dem höll jag det gråtande barnet i min famn. Min mamma grät som ett barn i min famn och jag vara tvungen att vara vuxen nog att hålla om henne. Men det var jag inte.

Det var jag inte!

Det är bara i filmerna som döende människor är vackra, då med god hjälp av ljussättare och sminköser och stylister och regissörer och fullt friska och levande skådespelare. I verkligheten är det inte så. Döende människor lämnar snigelspår efter sig, långa, blöta remsor av kroppsvätskor och liv som rinner ur dom. I vårt hus stod vi upp till knäna i det, pappa och jag vadade omkring i mammas död och jag fick hänga ut mina kläder på balkongen för att det inte skulle lukta lik om mig i skolan. Sidorna i mina läxböcker var gula av intorkad väntan, i matlådan på friluftsdagarna hittade jag dödgrävare och likmaskar i dubbelmackorna. Det krasade när jag tuggade, när jag malde och svalde döden ner i magen. Mamma växte och växte, kroppen svullnade över alla rimliga bredder och runt omkring den kroppen krympte huset och luften där inne komprimerades, tjocknade till dimma av medicindoftande andedräkt och i kylskåpet fick maten inte längre plats för otaliga läkemedelspreparat som tvunget skulle hållas kylda. Hur kan man tala om läkemedel när alla från början vet att patienten ska dö? Hur kan man tala om framtidshopp i ett hus där cancerns lag råder? Ska jag berätta hur cancer ser ut? Den ser ut som små varelser under huden på min mamma, på mammas bröst, där mammas bröst en gång suttit, och när hon halkar och faller under sin sista vecka i livet spricker huden över dom och jag ser dom utan köttets hinna, dom är skrovliga, mörka, ruttnade, som massor av små miniatyrhjärnor i min mammas kropp och dom har idel onda avsikter. Det går inte att tala cancertumörer till rätta. Dom gör vad som faller dom in, och det föll dom in att dom skulle döda min mamma. Vad mer finns egentligen att säga om den saken?

Min lägenhet har bara ett fönster och där finns ännu inga gardiner. På andra sidan gården bor en barnfamilj och jag har en kikare hängande vid fönsterbrädan, jag kikar på dom när mitt eget liv blir allt för tomt på sysselsättningar och jag vet när dom äter middag, när barnen går och lägger sig, när mamman sitter ensam i köket om natten och gråter.
Hon dog ändå, tillslut. Hon fyllde ut huset fullständigt och när jag kom hem från skolan och öppnade ytterdörren vällde det ut en flod av livlöshet över garageuppfarten, i hallen stod pappa i sina gamla vadarbyxor och med plasthandskar på händerna, Det är inte långt kvar nu, sade han, ta en hink och hjälp mig att ösa.

Vi öste i skift, pappa och jag. Medan den ene hällde hinkvis med hopplöshet ut genom fönster och dörrar satt den andre i sängen hos mamma, vi höll i hennes söndersvullande händer och strök henne över det hår som fanns kvar. Stundtals förstod hon vad som pågick och då kom där tårar ur hennes grumliga ögon, hon öppnade och stängde munnen som en guldfisk men vi lade ett finger över hennes läppar, schh, du behöver inget säga, vi vet, vi sitter här till det är över, du är inte ensam.

Under dom sista dagarna smorde vi hennes ansikte och hals med starkt doftande liniment för att hon skulle slippa gå in i döden med sjukdom i näsborrarna. Begravningsbyråns män rynkade på näsorna när dom kom för att hämta henne, dom fick ta i av alla krafter för att orka lyfta kroppen över till båren och en av dom snavade i trappan på väg ut, yr i huvudet av dofterna. Pappa stängde ytterdörren bakom dom och genom fönstret såg jag hur dom drog djupa, lättade andetag på väg mot likbilen. Pappa och jag sov i sjuksängen den natten, kurade ihop oss i eftervärmen från hennes enorma kropp, luktade med jämna mellanrum på det starka linimentet för att rensa döden ur bihålorna.

Jag har påbörjat krympningen. Jag vet det, jag känner det i kroppen, jag betraktar min ena hand framför kikarlinsen och jag slänger kikaren ifrån mig, jag springer genom min enrumslägenhet och jag når knappt upp till dörrhandtaget längre, på gatan utanför skvätter vattnet kring bilarnas hjul och folk stannar och pekar, ropar till varandra att någon måste hinna ifatt barnet, den lilla flickan som springer mitt på vägen utan skor på sina små fötter, någon måste fånga in henne, lyfta upp henne och fråga var hennes mamma är för där kan hon ju inte springa, alldeles ensam! Jag duckar under stora vuxenhänder och biter med mina mjölktänder i vaderna på dom som ställer sig i vägen för mig, jag snorar och gråter och springer och mina ben blir kortare för varje steg, mina armar når bara halvvägs upp till pappas dörrklocka och jag sparkar på dörren, skriker med min barnröst genom brevinkastet och klamrar mig kring hans ben när han öppnar, hänger som en liten koalabjörn kring hans stora vader och han måste bända loss min fingrar för att kunna lyfta upp mig i famnen. Hans röst är djup och bullrande och hans händer är valkiga kring mitt ansikte, han har mjöl på förklädet och från huset luktar det stekos och nygräddade pannkakor. Så bra att du kom, säger han, jag behöver din hjälp med att hälla på mjölken.

Bidrag författarskolan

Av Jessica Schiefauer 11 feb 2003 13:16