Sin ålder trogen

Man är inte äldre än man känner sig - det är en kliche som innehåller lite sanning. Skulle säga istället att man är så gammal man kan vara. Det finns människor som är som eterneller, och unga som har tappat nyfikenheten någonstans redan i början. Ju äldre man blir destu mer vågar man vara barnslig. Men det är inte helt sant. En vuxen som är barnslig är det löjligaste en ung människa kan möta om det inte finns den lilla visdomen bakom som bara ett långt liv kan ge. Den unga känner genast om det är äkta eller patetik. "Ungdomen är bara så bortslösad på ungdomen!" Så sade någon som kanske önskade att han hade den insikt han fått med åren så hade det inte varit sånt slöseri med de mjälla. Men lika bra är det. De erfarenheter man fick kanske inte kom om man inte hade blåögdheten eller utseendet för sig.

Att man går på allt som antirynkkrämer, vitaminpiller, plastiska operationer och svettiga gym är inget annat än ålderspanik. Det är att skjuta framför sig ansvaret för sina år. Ingen gör reklam för en kurs i att lära sig åldras med insikt och tillit till den egna åldern. När någon säger till mig, vad du ser ung ut, då känner jag mig gammal. Då vet jag att jag är det, annars skulle kommentaren inte ha framsagts. Men vad gör det? Det var ju i all välmening. Kvinnor som lyckats med att tycka om sin åldrande kropp med alla dess minnen från älskog och barnafödslar visar ett mycket starkare självförtroende än de som lever i sin fixering vid utseendet. Och därmed blir de attraktivare, och om det vill sig så, förebilder. Hur många kan det idag i den ungdomsfixerade och ytliga värld man får intryck av att är det enda vi ska sträva efter? Många unga män föredrar en mogen erfaren kvinna. En som på samma gång känner sina gränser inom det hon har att ge. Men bilden av mormor som sitter i gungstolen med en sjal om axlarna och den glada minen ovanför strumpstickningen är trygg att ha och en länk både framåt och bakåt.

Att unga och gamla inte förstår varann är en sanning som funnits i alla tider. Det är helt naturligt på grund av generationsklyftan. Man lever i så motsatta världar. Mer nu när allt går så himla fort. Men det är lätt att överbrygga gränser om man högaktar den ungas nyfikenhet och iver lika mycket som man blir respekterad för sin som man gärna vill tro stora livserfarenhet. De olika generationerna behöver varandra, hur många unga idag träffar en äldre människa som kan ge något ur sitt liv? Hur ska de unga kunna förstå att respektera äldre om de inte blivit lärda eller vana med att umgås med dem? Och vice versa. När jag var barn skulle det nigas och sägas ni och goddag åt äldre bekanta. Avståndet och respekten var enorm, men den äldre visade också respekt och tilltalade mig mycket finkänsligt lilla fröken. Inte alla, det ska Gud veta, men de visste inte bättre. Det skulle vara så och jag saknar nog den vördnad som fanns mellan de grå håren och de unga förhoppningsfulla.

Jag tror att just dethär avståndet måste finnas om inte respekten ska gå förlorad, särskilt när vuxna gör sig ungdomliga in absurdum. Och samtidigt omedvetet underblåser tron på att det är det unga som räknas och inget annat.

Av Solveig Sjöskog 10 feb 2003 09:09