Det är något fel på lillebror

Att växa i, sa far. Han var tvungen att hävda att det var tufft att ha stora brallor, för det är det ju och vad ska en liten kille göra? När de andra pekar och undrar om han bajsat på sig. Fan.

Det är något fel på lillebror, han är vit i ansiktet, röd om kinderna, svettas och kan inte prata, utan att gråta, blicken är glansig, flackar. Han yrar stumt om hemska saker, mumlar mellan tunna vita läppar och mor, med blöta ögon håller hans hand i sina, far håller fram muggen med varmt vatten och honung.

- Här försök... Du måste försöka...

Han försöker men det rinner mest bredvid, tungan hänger ut till vänster över de spruckna onaturligt smala vita läpparna som hos Frasse innan han började hugga efter folk och sen fick springa till skogs.

Skulle lillebror försöka bita honom nu och sen slita upp magen på grannens lilla tax, som Frasse hade gjort? Och skulle far vara tvungen att vara vuxen igen och göra sånt som han egentligen inte ville. Skulle lillebror springa till skogs nu?

Nej, så kunde det ju inte vara, nej, så fick det inte vara. Han gick ut ur lillebrors rum ut i hallen och vidare in i klädförådet, stängde dörren. Släckte lyset.

Där i mörkret kunde han prata med polaren utan att någon hörde och undrade vad han höll på med, för det var ju konstigt, det visste han och konstiga barn blev hämtade av elaka tanter som tog dem med sig och kastade dem i ett stort hål inne i stan. Det hade Malin i klassen berättat. Hennes kusins mamma hade ringt till den där tanten och berättat att det i huset bredvid fanns en konstig unge och då hade tanten kommit dit och hämtat den konstiga ungen som hette Stefan. Det var sant, det var så det gick till, det visste han. Eller var det föräldrarna som var konstiga, han mindes inte men tänkte fan inte chansa.

Det ringer, på dörren, han sitter kvar. I mörkret med röda ringar runt ögonen i sitt uppsvälda ansikte.

Det var Burken, han undrar om han är hemma och far ropar hans namn så hela samhället hör att han inte vet var sonen är. Han kunde ropa högt far, det kunde han. Han sitter kvar i mörkret, håller andan och snackar med polaren. Han var ju kille och då gick det inte att komma ut med röda ringar under blöta ögon och snorig runt näsan, nej, han var liten men så mycket förstod han. Så han satt kvar i mörkret, ensam, fast han hade ju polaren, alltså inte den, nej, den visste han inte riktigt ännu vilken nytta han skulle ha av, mer än att pinka, pissa? Nej, pinka, han var ju mindre nu, han pissade inte ännu utan pinkade med den. Nej, han satt där i mörkret och pratade med polaren. Burken gick hem igen, mor och far åkte till distriktsköterskan med lillebror. Hon, distriktssköterskan, såg till att han hamnade i en stor säng på sjukhuset. En vecka låg han där. Blindtarmsinflation hette det. Han och Mor var där varje dag, Mor tog ledigt. Far var där på lunchrasterna och förmiddagarna när han jobbade natt och mormor dök också upp. Fan vad choklad och uppmärksamhet han fick.

När han, lillebror, kom hem igen, en söndag, så nöp han till honom på överarmen med en höger så det blev ett märke, ett blått, han fick hälften av chokladen som var kvar, han gav honom en kram och sa förlåt, sen, när ingen hörde.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av T.L Stjerna 10 feb 2003 11:49