Den självgode guden

Jag ämnar härmed att för dig skvallra ett gott ord eller två om min Gud. Om det skulle falla sig på det viset att du finner orden så pass goda att du efter läsningen hittar dig suktande efter mersmak, höjer jag nu fingret och påminner om: det är min Gud. Inte din. Visst kan du i egenskap av bekant vid tillfälle få utbyte eller ta del av min Gud, det går jag stundom med på. Dock, skulle jag aldrig låta dig utnyttja eller på något slags vänster få en total fullmakt över min Gud. Vid försök av detta gör jag allt som är mig förmöget och mer därtill för att bibehålla min nuvarande position. Låt oss säga att jag äger ensamrätten vad gäller den andliga copyrighten här.

Nåväl, nog! Låt mig nu begynna, och detta med det mest kliché: min Gud är alltid med mig och har så varit sedan jag föddes. Han finns inom mig, etcetera, med mera, och så vidare. Jag älskar honom, över allt annat. "Över allt annat" är för övrigt en ordtriss jag upplever slängs allt för respektlöst omkring i sammanhang då man avser minsta lilla, till och med nästintill, älskvärda ämne. Här menas vad jag med min fasta övertygelse, stenhårt absolut och för evigt värdesätter framför precis allting och i längden prioriterar främst. För utan honom vore jag ingenting.

Jo, jag omnämner min Gud som en "han". Min Gud är just precis som jag - av manligt kön. Och vi har långt mer än genus gemensamt, faktum är att vi har precis allting gemensamt! Jag vill nu med högsta garanti lova dig att du omöjligt kan hitta någon, nej till och med någonting, som är så exakt identiskt mig som honom. Ingen/inget är mer likt mig än min Gud. Ingenting. Jag kan således alltid relatera till honom, inget medvetande inom eller utanför denna värld kan förstå mina känslor så bra som han.

Vid blotta antydan till ämnet Gud får majoriteten av västerlänningar direkt och utan att ens hinna tveka av någon dunkel anledning bilden av den Gud som definieras i en bok som heter "Bibeln". Enligt "Bibeln" är Gud allsmäktig. Enligt "Bibeln" är Gud ofelbar vilket emellertid är märkligt när man jämför 4 Mos 23:19 med 1Mos 6:6. Sådan är inte min Gud. Han är varken ofelbar eller allsmäktig, men jag kan förvisso inte förneka det där om outgrundliga vägar.

Jag älskar ju honom som sagt, men ibland blir jag samtidigt förbannad på honom. När jag sagt något dumt, som jag tvingas ångra blir jag arg på honom. När jag glömt något viktigt blir jag arg på honom. När jag vaknar på söndagseftermiddagen med en alarmerande huvudvärkstornado, sönderrökt strupe och gammal ölsmak i käften kan jag gå så långt som att tycka mig förakta min Gud. Då har jag förvisso älskat honom långt mycket högre än vanligt kvällen dessförinnan, så det jämnar kanske ut sig med tiden.

Mitt gudomliga svammel kommer inte att hänföra dig längre än såhär, nu säger min Gud att det är dags att sluta skriva. Uthållighet är inte hans starkaste sida. Men han har andra begåvningar. Han blir exempelvis fantastiskt självgod när han berömmer sig för sina underfundigt ironiska texter.

Av Anonym användare 09 feb 2003 11:39