Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Faller

dog

Men nu så går jag ut
Men när jag kastade
För när jag tappade
ordet
det innersta, det glödheta, det sjungande, det sökande, det riktiga, det äkta. Då dog jag. Då dör jag. Då släpper jag taget,
då lät jag mig falla och jag faller hela tiden och äntligen så lever jag igen.
Någonstans mitt i sårbarheten, det nakna, det enkla, simpla, skrikande ylet från avskalade sagor och avdelade meningar, fragmentariska hopplösheter och en kör av röster
Då dör jag. Då dog jag. Håller för. Blir döv för att kunna höra.
Blir blind för att kunna se. Blir stum för att kunna tala

ordet

Det är bara jag och orden. Det måste vara bara jag och kärnan. Jag och de andra. Udda. Annorlunda. Som alla andra. Vad spelar det för roll?

Tappade. Förlorade. Vågade.
vara sårbar
faller, faller, faller

och hittade tillbaka
igen

Tack Gode Gud, för den grinden. För det modet.
För den skräcken.

faller faller faller
nej, rädda mig inte
nej, håll mig inte

oh, låt det svindla så

andas
är
och det dunkande hjärtat
gjorde det så ont
när alla himlar skrek

så låt mig falla nu

en evighet
och jag