Underverk

Storhet är fragmentarisk, sporadisk, ogripbar. Den kommer ur ingenting, för den är ingenting och därför samtidigt allting. Den är det som ger oss kraft, det som får oss att efter ett liv i koma, uträtta minst tre underverk på en dag, eller kanske en sekund. Den är ett rus som lurar oss att tro att vi är så mycket mer än vi är, att allt är möjligt, och därför vågar vi för en kort sekund att gå över gränsen till det vi trodde var möjligt, och utföra sånt vi inte trodde gick. För en stund blir vi övermänskliga, gudar, och vi hör inget annat än vår drift, vårt begär och vår inre röst. Den som vill uttrycka och skrika ut allt om oss själva, men som fram till den stunden legad gömd nånstans under huden, precis under halsgropen. Som en böld som kliar lite då och då, kanske sticker till, medan den långsamt mognar, och när den brister kommer allt på en gång och det är smärtsamt men ändå härligt, och man måste kämpa för att få ut allt och inte glömma något. När den är läkt kommer det inte något mer för den gången. Vår röst tystnar tills den ännu en gång hållits kvävd alldeles för länge. Då brister den ut igen, i en annan böld, någon annanstans, någon annan gång, lika okontrollerbart. Vi kan bara se på, lyssna, ta emot flödet, tills det tar slut och lämnar ännu ett märke på vår redan ärriga kropp. Och vi glömmer bort vår övermänsklighet ännu en gång och glömmer att lyssna nogare när det inte skaver.

Kanske, nån gång, påminns vi om vad som skulle kunna, kanske skulle ha, borde ha gjort... de gånger vi ser oss i reflektionen i ett skyltfönster och ser vårt ärr skymta fram nånstans i halslinningen. För en sekund påminns vi och kommer ihåg vad vi kan, och vi ler – för vi ser plötsligt vad som finns där under och det, det är vackert.

Av Lidija Badel 06 feb 2003 09:27