Svettiga morgonens prinsessa, del 4

Det var den elfte timmen, domens timme. Han var på ansatsen precis innan skärselden och han hade redan börjat svettas.
Klockan var några minuter innan utsatt tid. Solen började gå ner någonstans bakom stan. Det var fortarande varmare än en särskilt varm dag i Sahara.

Papegojan hade önskat honom lycka till innan han stack.

- Nubbe på fredag, sa hon.

- Visst, men kom ihåg att sköta dig om jag får gäster.

- Min lilla snutt.

Kristian slängde åt henne ett kex.

- Nubbe på fredag.

- Jag lovar inget.

Sedan kom hon. Förvisso följde hon Västgötabacken, förbi statyn , över Holmentorget, men i hans ögon vandrade hon ner för backe fylld till bredden med prästkragor och andra blommor han inte visste namnet på. Det var som ett ljus liksom strålade om henne, vilket var sant för det var bakom henne solen gick ner.

Kristian var nästan hel.

Hon hade annorlunda frisyr, kortklippt och mörk. I övrigt var hon sig lik med sina jeans och någonslags topp.
Han kände léendet sprida sig. Det började i kring kinderna och gick upp till ögonen. Samtidigt skockade det sig i halsen på hon. Maja såg lite tagen om hon med. Han vet inte vem som slängde som halsen på den andra först.

- Fan vad skönt med något man känner igen, sa hon.

- Mmm, sa han.

- Du är dig lik. Jag vet inte om du tar det som en komplimang eller förolämpning.

- Det beror på vad det betyder från början.

- Jag hoppas de har kött härinne, sa Maja. Jag har bott ihop med vegetarianer i fem år och vill äta dött, blodigt djur tillsammans med potatis.

- Jag tror de har kött. Jag vet inte om de har något annat än det.

- Bara de har öl. Jag håller på att svettas livet ur mig.

De gick in, fick sitt bord i ett lagom avlägset hörn och satte sig. Kristian kände sig lite skakig. Det märktes extra tydligt när han tog fram en cigarett. Han bjöd Maja på en och lyckades tack och lov undvika att tända den åt henne.

Fem år. Vad pratar man om efter fem år? Allting kan inte få plats på en kväll. Det verkar inte ens nödvändigt att försöka.

- Så, blir du kvar här nu, sa han.

- Ja, det blir jag. Jag har gjort vida världen tillräkligt. Nu ska jag bli gravid och stadga mig. Det är bara några ärenden jag måste tillbaka till London och fixa, några projekt som måste avslutas.

- Du låter viktig.

- Jag är viktig.

- Har du någon du tänkt bli gravid med?

Maja log och tog ett bloss innan hon svarade.

- Jag har blivit bränd och bränt varje år sedan -98 så jag börjar överväga spermadonation. Har du bra gener?

- Det beror på vilken modell av unge du vill ha. Speciell kommer den bli i vilket fall.

Det gick lättare, som att de aldrig varit ifrån varandra. Maja berättade vad hon gjort och inte gjort. Kristian berättade vad han haft för sig. Det gick snabbare än för Maja.

Efter en stund kom maten in. Maja fick mycket riktigt en stor köttbit med potatis och Kristian fick något liknande. De beställde in sitt andra glas. Klockan var strax efter nio. Tre timmar. Han ville inte gärna ta springnota. Förmodligen skulle det inte ge ett gott intryck.

Allting var precis som förr. Om det var bra eller dåligt visste han inte. Det var lite problematiskt att direkt efter att de träffats lirka ut om hon kunde tänka sig att spendera framtiden ihop med honom. Hon verkade lite trött på män. De hon träffat i London verkade allt annat än bra och Kristian fundera lite på vad en biljett dit kunde kosta så han kunde se med egna ögon om de hamnat på sinnessjukhus efter det. Någon annan möjlighet fanns knappast.

Maja var glad att vara tillbaka helt tydligt. Hon hade saknat stan, sin familj, vänner och Kristian såklart. Han tog det som en bra sak att han hamnade i särställning bland vännerna. Vad det kunde betyda var en annan sak.

Efter ett tag hade de ätit färdig. Kristian blev lite orolig över hon skulle vilja gå vidare. Han tyckte även att kyparna började cirkulera som osaliga andar kring bordet. Klockan var bara tio. Som det var nu var han bara en vedervärdig pank kyrkråtta som borde hållt sig till brödkanter.

För att visa att han inte var någon b-spelare beställde han in två öl, whiskey och ett paket cigaretter. Maja hann inte säga emot och verkade ändå inte ha någon tanke på det. När hon väl hade börjat skulle ett Niagara fyllt med Staropramen inte kunna stilla hennes törst. Det var betryggande att veta att vissa saker inte ändrades. De pratade vidare, mycket om allt och lite om inget.

- Så hur har livet gått, sa Maja.

- Som en bergochdalbana.

- Många uppförs- och nerförsbackar.

- Ungefär.

- Samma här. Jag trodde allting skulle vara så mycket bättre när jag kom iväg, men det var det bara i början.

- Vad var det som var bättre?

- Det minns jag inte längre, sa Maja.

- Pubarna är ju rätt kul.

- Ja kanske. Tills huliganerna kommer in. Hur går det med kärleken?

- Dåligt. Funderar med på spermadonator. Verkar vara enda sättet att bli far på.

- Vem har varit bäst hittils?

- Du.

- Haha. Kul.

Hon hade varit bäst. De hade suttit där tillräkligt länge för att han skulle kunna säga det. Kristian visste inte hur det hade fallit in det han sagt. Hon satt och såg sådär mystiskt och speglade sig i ölglaset.

De satt tysta en stund. Det var bra med människor man kunde sitta tyst med. Långt ifrån alla klara av tystnader mer än en minut, sedan började de prata om väder eller något. Vad som helst.

Tiden gick och de småpratade om nu och då. Mer då än nu. De var mer då än nu, än så länge. Folk började röra sig från restaurangen. Klockan blev, halvelva, elva. Då kom kyparen förbi. Han gick några varv runt bordet för att försäkra sig om att de verkligen ätit klart. Han ville verkligen ha betalt nu. Det syntes i hans små giriga ögon.

- Nu vet jag inte om jag orkar mer, sa Maja.

- Då behöver vi en kaffe. Irish coffe.

- Mmm.

- Irish coffe, sa han till dn misnöjde kyparen.

När de fick in det verkade faran vara över. Halvtolv. Han var i mål, iallafall med betalningen. Det andra var kanske långt från mål. Svårt att säga.

Efter ytterliggare ett tag kunde han ta in notan. Det gyllende plastkortet.

- Så har du saknat mig, frågade Maja.

- Mycket. Jag uppkallade min papegoja efter dig.

- Uppkallade du din papaegoja efter mig?

Han visste inte om hon lät arg. Det kunde vara vilket som. Vad skulle han gilla att ha en papegoja uppkallad efter sig? Förmodligen skulle det vara lugnt.

- Ja, jag var ju tvungen att ha någon Maja att prata med.

Du försvann ju.

- Det var ett bra svar. Lite skumt men bra.

- De stänger snart.

- Vi går hem till dig.

Ett försiktigt stilla regn hade satt igång är de kom ut igen. Det blötte knappt ens ner kläderna.

Regnet behövdes. Det var som att duscha efter en runda i femkilometersspåret.

Han oroade sig för vad papegojan skulle ta sig för när de kom hem. Samtidigt som han var glad över att Maja var med var han skräcksagen för vad som skulle hända om fågeln Maja sa något olämpligt.

Det var ingen omöjlighet alls.

Efter att de varit på den nattöppna macken och köpt folköl gick de raka vägen hem. Maja mumlade något att hon gillade hans hus.

När de kom in satt papegojan och speglade sig i hallspegeln. Men hon sa inget. Hon hade alltid varit lite blyg och stirrade bara på Maja med ena ögat. Kristian hoppades att hon skulle fortsätta vara blyg.

- Så det där är Maja, sa Maja.

- Japp. Det där är Maja två.

- Hon ser piggare ut än vad jag känner mig. Var du tvungen att hälla i mig så mycket?

- Jag försökte bara hålla jämna steg med dig.

- Ja eller nåt.

- Vi sätter oss i soffan.

Han satte sig. Maja la sig ner och la upp fötterna i hans knä.

- Är du bra på fotmassage, sa hon.

- Nej.

- Tur, för hade du varit det hade jag trott du var pervers.

- Det är jag bara ibland.

Maja låg med halvslutna ögon. Papegoan Maja hoppade omkring nyfiket på golvet och vände sina ögon emot dem lite då och då. Det var inget fel i den nuvarande situationen. Inget fel alls.

Någongång verkade Maja somnade till och Kristian var inte långt därefter. Han var i något land mellan sömn och vaket tillstånd. Han visste inte om det var en dröm när han kände en hand sluta sig kring hans. Det var svårt att veta om huvudet som lutade sig mot hans axel var på riktigt.

Papegojan visslade. Timman var sen eller tidig. Dagsljuset började titta in genom fönstren. Maja slog upp ena ögat där hon låg mot hans axel. Det var alltså på riktigt.

Hon log.

Han log.

Kanske var det inte möjligt att komma längre, kanske räckte det sådär.

Papegojan visslade till igen.

- Knulla, kraxade hon.

Världen blev mörk, trots morgonljuset. Han blev stel och hjärtat slutade att slå.

- Även om jag misstycker till Majas språkbruk kan jag inte annat än hålla med, sa den andre Maja.

Av Andreas Soneryd 06 feb 2003 16:25