Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Lervällingens efterdyningar

Förlustande och vältrande.

- Leran smakar som jord och vatten. För det är precis vad det är. Den både släcker törst och mättar hunger. Har man leran knastrande mellan tänderna ligger njutningen nära.
Han balanserar en mindre, lättflytande mängd lera på mitten av tungan. Leker med den mot gommens väggar. Förlustar sig. Så fortsätter vältrandet till dess att han fryser och gropen börjar kännas ogästvänlig, någon timme innan solen börjar stiga bakom novembergryningens dis.

Han står vid fönsterrutan och bort på granskogen. Den nakna huden är lika vit och dammig som resten av rummet, munnen bär en smak som av rost och aska. När han var liten målades alla skogar i grönt. Rent, friskt och grönskande grönt, inte ens mörkgrönt. Granskogen där borta är mäktigt svart. Träden är uråldrigt härdade och robusta, i deras skuggor bor bara korpar och stora grå älgtjurar. I sin snustorra miljö dreglar han till för ett ögonblick. Han glömde sig. Gravtyst pekar miljontals stickiga barr mot honom, de väntar honom och kallar på honom. Skogen utmanar honom. Han vill anamma skogen, slicka dess mörker och omfamnas av det. Naken krama varje stam hårt och känna brun bark skava mot bringa och skrev.
- Skogen ser ut att vilja bli slukad.

Lervällingen väntar återigen. Ännu ett befriande månskensdopp, ännu ett äventyr i natten där jorden och vattnet välkomnar honom. Kallt men tryggt. Snabbt över ett staket, förbi en liten enbuske i en trädgård, likblek och avklädd raskar han ivrigt fram mot sitt mål under småtimmarna.
- Snart är den borta. Sist hade de kört dit en ångvält, och inom kort har den fyllts av grus och täckts med asfalt.

I duschrummet är enda lampan trasig. Han har ställt in en liten nattlampa, vilken kopplats till en förlängningssladd. I dunklet ser han små klumpar av torkad lera blötas upp och falla loss från huvud och könshår, det vaga skenet låter honom inte urskilja några skarpa färger, bara skuggor och konturer. Vattnet känns mörkt vinrött, och utanför draperiet stiger ångan runt den klena glödlampan. Han andas tungt. Hostar lite lerslem. Så finner han sig plötsligt i fosterställning, gråtande mot golvet. Vattnet är kallare där nere. Det sjunker lite i temperatur för varje centimeter det faller, det är märkbart i jämförelse. Så somnar han snyftande, och när varmvattnet tagit slut vaknar han huttrande och nedkyld.
- Vattnet renar mig hårt. Hade jag själv fått välja skulle det kommit gas genom munstycket.

Sömnen är så elak mot honom. Han drömmer att han är en sprickfärdig ballong, fylld av smuts och sot. Sängens dammlager är lika tjockt som lakanen själva. I sin hemska plåga av svett och damm flyr han till fantasin om liten röd lykta som glimmar i allt det gråa, som vaggar stadigt i dammiga vindar och som inget regn kan släcka. En tröstande värme och förbarmande trygghet. Som lik förbannat slocknar tvärt och skoningslöst, varefter han i sin jämmer och förtvivlan kräks brutalt.

Så har dörren öppnats och en rektangel av ljus fallit över den tårögda människospillran. I glorian står den rufsiga silhuetten, det undrande lilla livet.
- Pappa. Mår du inte bra?
- Tyst. Du är ett dåligt barn.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.