Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Kap.3 Segrarinnan

... och hon gav sig åt honom...

Kap.3

Svart Sammet.

Och hon gav sig åt honom och han öppnade henne med sina heta läppar och hans kyssar krävde djup och svar. Hennes nakna mjukhet skimrade för honom och han tog emot hennes vita mjukhet med sin glänsande svarta kropp och han var hård och han fodrade hela tiden mer.

Hans stora svällande organ smakade vilt så som det salta havet och hon slickade, smakade och drack av varje dyrbar droppe och i eldskenet så red hon honom.

Han var hennes svarta hingst och hon red honom genom natten,vildsint under en främmande måne och hans läppar smakade salt och blod.

"Ta mig!", kved hon, "ta mig!"

Hans mun mot hennes sköte, hans tunga djupt inne i hennes grotta och hennes gråt blev till en sång och hon längtade efter honom.

"Smaka mig!", tiggde hon, "berör mig"... Och hon doftade som den rödaste ros för honom.

Tiden fanns inte mer och de sökte sig girigt efter varandra.

Och hon drack av honom i hans krävande hårdhet som fanns där hela tiden för henne och hon tog emot honom ännu en gång i sin mun och slöt sina läppar runt honom i en mjuk sammansmältning. En klar droppe väntade med sin sälta på hennes tungspets och hon tog den till sig och under henne stönade han hest.

"Måla mig! Skulptera mig! Skriv mig!", bad han hest och drack begärligt av hennes safter och de smakade hetta och salta bäckar, kvinnotårar, svett och blod och hennes doft var vild och hon luktade hona.

"Nu är du min", viskade han hett, i denna natt skall du vara min!"

Och han besteg henne om och om igen och det var han som hade öppnat henne och hon var villig, våt och varm och han växte inne i henne likt en stam av ett av de kraftfullaste träd och han sådde sina frö där inne i henne och hennes djup var hett och rött av den hetaste längtan.

"Stanna kvar i mig!", tiggde hon, "stanna kvar här,djupt inne i mig!"

Och aldrig mer ville hon vara död och aldrig mer skulle hon lämna sin svarte älskare och hans brinnande heta eld för det var han som ägde henne, hon som hade givit sig och han hade tagit emot hennes kärlek och hon var hans jord att växa i och han var regnet och tacksamt tog hon emot allt som han gav.

Någonstans i gryningen rände han in i henne på nytt, som ett spjut trängde han in, rakt in i hennes varma våta grotta och hon skrek av smärta och av den underbaraste njutning och galen av lust knullade han henne våldsamt och hängivet.

"Oh, kvinna!", andades han och hon drack av hans andetag.

"Lev mig", bad han så och deras tårar blandades med varandra och hon tryckte sig hårt emot honom och med ett vrål nådde han ännu en våldsam orgasm och han stötte vilt i henne och hans heta sperma sprutade kraftfullt rakt in i hennes mitt och hon dog med honom.

Följde honom ända in i den svarta natten och hennes orgasmer skakade henne och hon följde honom i alla mörker och de flög tillsammans under okända rymder och det svindlade, hetsade lockade.

"Lev mig!"

Det var en befallning och deras blickar möttes.

"Du tänker lämna mig", viskade hon tyst och fylldes av skräck.

Hon såg på hans resliga gestalt och det gjorde ont att se på.

"Nej, det är du som ska gå", svarade han och hon kysste vädjande hans svarta hud i förtvivlan om nåd.

"Men jag är ju din", tiggde hon, "låt mig få stanna..."

"Du klarade provet, kvinna, svarade han lamt, magin var stark och nu tillhör du livet."

Hon mötte hans svarta blick och hans kraft var mycket stor.

"Gå, sa han med mörk röst, i din värld håller solen just på att stiga på himlen och du kommer att vara väntad".

"Älska med mig igen", bad hon innerligt, älska med mig en gång till..."

Mycket långsamt smakade han på hennes läppar, fann hennes tungspets och lekte lite och hans kyss var så mjuk, så mjuk.

"Kvinna, du skall gå nu. Men mitt namn känner du. Och du gav själv mig ännu ett namn då när du var ett barn. Minns du?"

Och i ett svindlande ögonblick nuddade minnet vid henne och hon såg skogarna och hon kände smaken av röda vilda smultron.

Och hur skogen vid skogsbrynet sakta rörde sig för den lätta sommarbrisen.Mindes sin egen hemliga längtan och hon mindes hans ständiga tysta närvaro, där bland det djupaste dolda.

Och mycket långt borta hörde hon hans röst tala till henne som i en svunnen dröm.

"Sök livet och lev mig", viskade han i vindarna.

"Den kärlek som du just gav åt mig skall du ge åt den man som du är ämnad till. Så skall du ge dig åt honom för han är din och du är hans. Han väntar på dig."

"Gå nu och sök upp honom, kvinna för han är den man du skall älska i alla tider, både i de evigheter som var och de som skall komma."

Alltmer tonade hans röst bort och hennes ögon var slutna.

"I tystnaden", andades han, i skogarnas tystnad... där skall du söka honom. I månskenet om natten och i de fria vindarna... för hans ande är stor och du skall få veta om en kärlek som inte söker sitt...

Dagen var där igen och det hade slutat regna och diset hade skingrats. En ensam fågel kvittrade med stor förtröstan mot den nya dagen.

Hon stod i rummet och ingen hade släckt lamporna. Och hon var fortfarande naken men i handen höll hon ett litet sönderslitet tygstycke.

Det var av svart sammet.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola