Kap.2 Segrarinnan

Kap.2


Svart Sammet.


Hon hörde hans tunga långsamma andetag tätt intill sin nacke och hennes hjärta slog snabbt och hårt därinne i hennes flämtande bröst. Panikartat försökte hon ta sig upp men hölls kvar i ett fast grepp.
"Jag är Döden", viskade han i hennes öra. "Vill du se på mig?"
Förfärat vred hon sig runt och möttes av hans stora gestalt.
Han tornade upp sig över henne, skrämmande, kraftfull och i bakgrunden brann elden.
"Varför ville du komma till mig?" frågade han myndigt.
"Och vad ville du mig?"

Hon mötte hans brinnande blick och sekunderna blev till evigheter och de stora tiderna anades i vindarnas sång.
"Det gjorde ont att leva", svarade hon mycket tyst.
Utan förvarning gav han henne ett hårt slag över kinden.
Förskrämt försökte hon värja sig för smärtan men hans slag brände hett.
Storögt tittade hon på honom.

"Varför gjorde ni så?" undrade hon med tunn röst.
"Det kan göra ont när man är död också", svarade han och log ett sällsamt leende.
Hon snyftade som ett barn och tog sig över kinden där hans slag ännu brände och såg upp mot honom.
Han var så lång där han stod och såg ned på henne och plötsligt blev hon medveten om att hon var naken. Generad drog hon ett av täckena över sig, ända upp till hakan och blundade hårt.
"Jag är så törstig", gnällde hon svagt, "och det gör ont och jag vill ha något att dricka, tillade hon med något av trots i rösten nu.
"Men du ville ju vara död?", svarade han, "och när man är död dricker man inte. Och man gråter inte heller!"
"Då är jag inte död och du är inte Döden!" kastade hon fram i förtvivlan.
"Jo, min kära, jag är Döden och du är med mig här i mitt rike!"
Med de orden lämnade han henne, snyftande bland täckena.
"Nej! Lämna mig inte ensam!" ropade hon efter honom.
"Gå inte! Jag är så rädd!"
Men han skrattade bara och hans skratt ekade länge efter honom medan hans steg tonade bort i de svarta Salarna, som oändliga sträckte sig mäktiga och tysta runt henne.

"Jag kan inte vara död", tänkte hon och kände sitt bultande hjärta slå och hon bet sig i läppen tills det blödde och med lättnad kände hon smaken av sitt eget varma blod.
"Mitt hjärta slår och mitt blod lever", tänkte hon i desperation, "jag kan inte vara död! Jag vill inte vara död!Jag vill..."
Hjärtslitande grät hon ned i kudden och hennes ångest var stor.
Men tystnaden sänkte sig över henne på nytt. Och hon var ensam.

Det var med glädje hon såg att han äntligen hade kommit tillbaka. Väntan hade varit en väntan av evigheters andetag i sig, men nu stod han där på nytt, väldig vid hennes bädd och såg ned på henne.
Han var lika svart som den svarta sammeten och denna gång var han naken. Hans ögonvitor glänste till i de mörka ögonen och han räckte henne en bägare med vatten.
"Drick"! befallde han och hon drack girigt av det rena vattnet.
"Jag är Döden och du skall se på mig!"
Hans svarta hud glänste och han var mycket vacker.
"Visste du då inte att Kärleken är det största av allt? Oh, kvinna! Hur kunde du kasta bort det dyrbaraste du ägde?"

Hon skämdes och kunde inte längre möta hans blick. För i hans ögon såg hon sanningen och förstod med ens hela vidden i det hon hade gjort och ångesten sökte på nytt hennes hjärta.
Aldrig förr hade något gjort så ont som denna insikt och aldrig hade hon känt sig så ensam.
"Gå inte ifrån mig", bad hon bevekande. "Jag skulle så gärna vilja leva igen... Stanna hos mig..."

Han drog med en enda svepande gest undan täckena som hållit henne dold för hans genomträngande blick. Men nu låg hon här naken framför honom. Utlämnad och sårbar.
Han såg på hennes nedslagna ögonlock och talade med en mjuk röst, lågt och intensivt.
"Det finns bara en enda magi kvar för dig,en enda och med den kan jag skänka dig livet tillbaka. Men du måste utföra den med kärlek och med största omsorg och med stor lidelse."
Hon tittade förundrat på honom.
"Vad kan jag göra?", frågade hon bedjande.
Svaret var ett piskrapp. "Älska mig!"
Med en nästan patetisk gest famlade hon efter honom och sträckte sig prövande mot honom med slappa händer.
"Nej! Inte så!" Rasande tog han tag i henne och skakade hennes nakna axlar.
"Aldrig så!" skrek han i het vrede mot henne. "Med lidelse!Med omsorg! Med kärlek!
Och endast ett försök till får du!"
För ett ögonblick såg det ut som om han tänkte lämna henne igen men så vände han sig om och höll sitt ansikte alldeles tätt intill hennes medan han lågmält och intensivt talade till henne som då man tillrättavisar ett barn.

"Hör noga på! Kärleken är stor och har den största kraften av dem alla. Om du skall älska mig så skall du dricka av mig lika girigt som du nyss drack av vattnet som jag gav till dig. Du skall äta mig, känna smaken av min hud lika vällustigt som om du åt en av jordens mest njutbara persikor och mina läppar skall du ta emot med samma njutning som när du smakade ditt första röda körsbär då du var barn. Och med din tunga skall du smaka på mig och du skall njuta av min sötma så som om jag vore den förbjudna chokladbit du festades av en gång och min mun skall du kyssa och av mina läppar skall du be om mer.
Och lika girigt, som om du vore Jordens alla kvinnor på en gång, så skall du dricka av min säd och din kropp skall du ge åt mig och du skall vara villig, våt och varm och du skall längta efter mig så som du nu längtar efter själva livet!"

Och hon förstod vad livet var och varje gång han berörde henne förstod hon i sitt innersta att även smärtan hörde till och hon var tacksam över att hon kunde känna den och den salta smaken från hennes tårar och att allting var så stort och att han var här med henne och höll på att hjälpa henne att födas.


Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Lillith C. Castor 04 feb 2003 12:06