Segrarinnan, kapitel 1

Del 1.

Svart Sammet.

Nu när vardagen hade smugit sig på henne och så som en feg angripare försökt lura henne till sig kände hon hur färgerna förlorade all sin klarhet och styrka och inte heller den mäktigaste musik kunde göra tyngden lättare att bära.

Utanför fönsterna, som blänkte kallt i rutorna fanns ett disigt intet och om det någonstans fanns en horisont så kunde hon inte se den.

"Jag kommer aldrig ut härifrån! tänkte hon."

"Det här huset känns som om det ville kväva mig."

Och i tankarna såg hon sig själv slita i gallerförsedda fönster och kunde känna hur tunga kedjor höll henne fängslad.

I dessa välbekanta rum där lamporna spred sitt varma sken och där varje föremål hade sin givna plats och magiska cirkel, kunde det ha känts varmt, tryggt och vackert att se på. Men det var som om hon inte kunde uppleva något som var vackert längre, inte ana någon rymd och det var som om himlen inte fanns. Det enda påtagliga var tyngden och ensamheten som fick henne att kvida i hopplös förtvivlan.

"Hur ska jag kunna skapa magi när mitt hjärta ekar så kallt? Och hur ska jag kunna få förtrollningen att leva när det bara är mörkret jag har kvar och tankarna är ödsliga eko av det som en gång var?" tänkte hon och suckade.

"Mitt hjärta ekar så kallt och hur ska jag kunna få ljuset och stjärnorna att tindra och hur ska jag kunna få förtrollningen att leva när det bara är mörkret som jag har kvar och det känns så tungt att andas?"

Hon vankade planlöst från rum till rum och stannade gång på gång framför fönsterna, men som i blindo såg hon såg hon endast sin egen vita spegelbild i de mörka rutorna.

"Det finns ingenting därute" tänkte hon uppgivet.

"Och jag är så trött,så in i döden trött."

Hon hade målat och försökt göra magi med färg och fantasi, hon hade format leran och skulpterat i mjuka former för att göra själva vardagen förtrollad och hon hade skrivit för att göra de resor som verkligheten hade förnekat henne. Hon hade fört sina krig och vunnit sina segrar,men så,det slutgiltiga slaget,den stora avgörande striden, den hade hon förlorat. Och nu hade hon ingen kraft kvar att kämpa med och vad värre var, det fanns inte ens något krig längre.

Så hon öppnade dörren och gick ut.

Kölden trängde sig genst på och desperat kände hon hur hon frös i de tunna kläderna. Men i en vild protest slet hon så av sig klänningen och lät trosorna falla till marken och hon var naken och kylan tog henne.

Men hon sprang mot det stora mörkret, sprang som en förvildad och förlorad ängel. Mot skogarna sprang hon och mot det stora mörkret.

"Bara jag kommer dit där byarna tar slut och där vildmarken tar vid så ska jag gå mot natten ända tills det är slut" tänkte hon med ett förunderligt lugn.

Och skogen fanns där och väntade på henne och det mörka omslöt och tog henne till sig som en försåtlig älskare. Med skräckblandad förundran insåg hon att hon var naken och att hon var kvinna och befann sig på marsch med långa beslutsamma steg. Och medan kölden förlamade hennes hud och hennes fötter revs blodiga mot kvistar och vassa stenar på marken så började hon sakta att le.

"Det här kriget kommer jag att vinna" tänkte hon "i detta krig är det jag som kommer att stå som segrarinnan.

"Jag ska kämpa,jag ska slå hål på denna verklighet och jag ska öppna låsta portar för inatt så har jag kommit fri. Aldrig ska jag vända om."

Och stjärnorna var så kalla att de fastnade på hennes vita hud.

När hon öppnade ögonen upptäckte hon att natten omkring henne hade blivit varmare och svarta skuggor rörde sig sakta i eldskenet. Från den öppna eldhärden flammade lågorna och hettade mot hennes nakna kropp.

De heta glöderna och de röda flammorna spred sitt varma skimmer över mörkret som omgav henne överallt.

Motvilligt kom hon sakta till sans och hon såg sig förvånat omkring, men natten var svart och hemlighetsfull och lämnade inte mycket att se.

"Är detta döden?" undrade hon dåsigt och famlade oroligt bland skuggorna och försökte att resa sig upp. Men kraftlöst föll hon tillbaka ned mot den mjuka bädden och det hon kände var som svart sammet.

Bädden var len och mycket svart och den tog emot hennes vita nakenhet och omslöt, nästan famnade henne. Eldskenet som var runt henne värmde och vaggade och halvt sovande tänkte hon slött att allt bara måste vara en dröm.

Som i dvala sträckte hon ut sig där hon låg, men hon visste inte riktigt säkert om hon levde eller var död. Om det här var döden så var hon inte säker på om hon verkligen skulle vilja stanna här.

"Men man kan kanske inte fly från döden?" funderade hon i sitt omtöcknade tillstånd.

"Frös jag ihjäl därute i natten? Var är jag? Och vad kommer sedan?"

Elden knastrade lugnande och det lät vänligt och gott.
Det svarta mörkret som omgav henne lät henne inte ana något farligt eller ont så hon slöt ögonen och tystnaden var total, bortsett från dånet från den flammande elden och hon föll återigen i djup sömn.

Hon visste inte hur länge hon hade sovit när hon återigen slog upp ögonen, men allt var som förut och hon var varm och sammeten nästan smekte hennes hud till ro.

Den svarta sammetsbädden var len och oändligt mjuk.

Fortsättning följer.

Detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Lillith C. Castor 03 feb 2003 17:29