Fenomen?

Det är lätt att känna sig som ett fenomen i dagens samhälle. Förmodligen är jag inte det. Inte alls. Det finns tusen till av mig, och det vet jag, och är tillika fullt beredd att acceptera. Det känns bara så ibland, att jag är en på miljarden. Så känns det till exempel när jag är i skolan, ett alldeles vanligt, men kanske något överdimensionerat gymnasium i Sundsvall. När jag rör mig i korridorerna fastnar min blick på två typer av människor; de så kallade pandapopparna, eller popslynorna, och det finklädda högerpolitiker-wannabe-folket. Pandapopparna är en grupp människor som lyssnar på popmusik, klär sig i nästan uteslutande randiga kläder och placerar sig, i enlighet med sina vänner, på vänsterflygeln rent politiskt. Musiken de lyssnar på ska gärna vara lite svåråtkomlig pop, små band som de upptäckt själva, och så naturligtvis mastodontpopparna Kent och Håkan Hellström.

De finklädda, även kallade "uppåtluggarna" i min umgängeskrets, efter deras uppstylade frisyrer, röstar ofta på folkpartiet och moderaterna i skolvalen, eller ännu värre, ingår i Sundsvalls Gymnasiums Randianska Liberaler, vilka gjort reklam för sig med a4-ark med texten "Kapitalism, egoism, förnuft - SG randianska liberaler". Bland uppåtluggarna återfinns även de hårdstylade flickorna, med välkammat hår, gärna med glanssprej och högklackat som klickar i golvet när de går. Ofta med alldeles för tighta jeans och en tröja som blottar gåshuden de fått av kylan och draget i korridorerna, som de, trots årstiden, valt att ignorera för sin skönhets skull.

Det är viktigt att hålla på sin stil. Allt ska vara perfekt, och efter en stunds studier inser man att pandapopparna är lika rädda om frisyren som uppåtluggarna, med skillnaden att pandapopparna ska ha en "trashig" frisyr, det ska se ut som om de just klivit upp ur sängen. Problemet är bara att de inte gör det, utan de står framför spegeln i två timmar först och försöker få håret att se lagom rufsigt ut. Sedan lite svart kajal runt ögonen och ett knallrött läppstift, toppat med ett svårt ansiktsuttryck. Och glöm för allt i världen inte att skära hål i dina nya jeans, annars kan ju någon tro att du är moderat! Ingen pandapoppare går till skolan utan sina Converse-skor. Ve och fasa om man glömde dem.

Hos uppåtluggarna är det bara propert som gäller, även om vissa moderiktigt nosar på lite trash även de. Tillsammans med kråsskjortan från Brothers passar ett par, i affären, färdigtrashade jeans alldeles utmärkt. Men där är det stopp. Sedan är det klockrent som gäller. Nästan som om man ska på finmiddag. Skjortor, tröjor med låga urringningar, skor med klackar man absolut inte vill trampa snett i och som ser ut att göra fruktansvärt ont i tårna, byxor med knivskarpa pressveck, smink tills man knappt ser vem som gömmer sig under, eller helst av allt, lite diskret, men ändå förbättrande.

Och mitt i detta inferno av grupptillhörighets-hets; jag. Iklädd vad som föll mig in, eller vad jag orkade imorse. Var jag väldigt trött blev det kanske "bara" ett par jeans och en huvtröja. Kände jag mig mer sprudlande blev det troligen en kjol, skrikiga stumpbyxor, gärna två par ovanpå varandra, och en kortärmad tröja med ett egentillverkat tryck, ovanpå en långärmad svart eller vit. Kanske sminkade jag mig också, grön eller lila ögonskugga, eller kanske till och med svart kajal om jag kände mig lite aggressiv. Vaknar jag en dag och är frustrerad tar jag mina trasiga jeans med knappar som är röda, som jag sydde på själv när dragkedjan gick sönder, målar ögonen svarta och tar något trasigt på överkroppen.

Det har aldrig spelat någon roll. Det har aldrig varit inne för mig att vara vänster, det har aldrig varit nödvändigt att sminka mig. Jag har bara gjort som det har känts. Jag tycker om kläder och att klä mig. Jag gör konst av det och orkar jag inte vara konstnär någon dag så skiter jag helt enkelt i det. Och det är vad pandapopparna tror att de gör. Konst. När de i själva verket tar en stil som redan finns och tycker att de är intellektuella och smarta som citerar Kent-texter och går med i Ung Vänster, för att det är tufft.

Uppåtluggarna är rädda för att sticka ut, i alla fall på fel sätt. De vill sticka ut för att de blev mest lyckade, mest sminkade, vackrast. De vågar inte ta av sig kråsskjortan, och de gömmer sig bakom undanflykter såsom "Men jag ÄR klädintresserad. Jag tycker det är roligt. Mode är en livsstil." Yeah, right, men någon har sålt den stilen till dig, för att tjäna pengar.

Och där går jag. I en värld som kretsar kring utseendet och stilen och gruppen och åsikterna. Och man ska vara svår. Och jag, som anser mig vara svår av naturen, känner mig plötsligt väldigt simpel. Min musiksmak sträcker sig från Håkan H och Kent, via The Smiths, Silverchair och Marilyn Manson till Tiamat och svensk trallpunk. Jag har provat Ung Vänster, men kände mig aldrig speciellt överexalterad, och överväger nu att krypa åt höger. Det spelar ingen roll vad folk säger, jag kan aldrig bli en wannabe mot både pandapoppar- och uppåtluggshållet. Jag kan aldrig vara en normal-wannabe. Det tror jag ingen kan.

Och med den här artikeln vill jag bara säga, att det inte är så viktigt, att tillhöra en grupp, och att det varken är tufft eller något att sträva efter. Det går så bra här, med mig, mittemellan, på utkanten, utanför, ovanför, under. Helt själv.

Av Marta Lisabet Engman 03 feb 2003 17:05