Fan vad det regnade

Fan vad det regnade, men det var bara vatten och vatten har ingen dött av brukade farfar säga och det stämde ju, det var bara vatten, men det var ju fortfarande jävligt drygt att gå där och bli blöt, hans för stora brallor var naturligtvis också för långa så de söndertrampade revorna som hängde runt sneakersarna damsög den våta trottoaren på fukt så jeanstyget klibbade fast halvägs upp på vaderna, fan.

Han var kool farfar, de kallade honom Björnen när han kom gående över torget i Torshälla för att leta reda på far och släpa hem honom i örat innan han hunnit leva rövare på stan, byn? Nej Torshälla måste väl vara en stad ändå? Vad säger ni?

- Oj, här kommer Björnen, sa de, i Torshälla, tidigt 60-tal när farfar bredaxlad kom travande över torget och skulle ha tag på ungjäveln innan han lyckats ställa till med något.

Han var ingenjör och spelade bowling, han vann något sorts distriktmästerskap flera år i rad. Hemma hos farmor står det ett gäng pokaler uppradade i hyllan i finrummet.

Han är kool farfar, han heter Bertil och nu är han död, de hade begravt honom i sommras, han grät inte, inte först utan en vecka senare när han stog och spelade MidevilMadness på Seven Eleven, eller ja gamla Seven Eleven, men man säger fortfarande Seven Eleven trots att de tagit ner skylten för tio år sedan var han ung och plockade inte upp leksakerna som låg utspridda över gräsmattan när farfar skulle klippa den.
Det var därför hans Big Jim saknade sin vänsterarm som ett varsel, ett litet tecken, på vad som skulle hända honom tänkte han och rörde på vänsterhanden som just nu skötte sig och stannade kvar lugnt och fint i fickan på annoracken.

Han blev jävligt arg på sig själv, när han kom hem slog han sönder den lilla stolen han hade på balkongen som vätte mot den lilla innergården. Fan vad dumt.

Han var så jävla arg, han grät ju inte för att det var synd om Bertil, för det var det ju inte. Han hade det nog bra och hade han det inte bra så hade han det antagligen på inget sätt alls där han nu låg i en urna i jorden och det var fan så mycket bättre än vad han hade det, han som inte längre hade någon farfar som var ingenjör och var grym på bowling.

Det var därför han grät, för han tyckte synd om sig själv, så han blev arg och slog sönder den fina stolen, fan vad fånigt.

Hans breda axlar och förmågan att slå omkull små vita käglor med stora tunga klot hade han inte fått ärva, nej. Allt han fått från sin barndoms härliga gamla gubbe till farfar som drack kaffe och luktade tobak i sitt stora men ändå tajta linne var hans stora, eller nej stor räcker inte, den var enorm, näsan, han hade mitt i fejan.

Han svängde runt hörnet och upp för Oxbacken ett par meter och tillbaka ner för rulltrappan till gångtunneln under Cityringen, gick över storagatan, förbi Stopet, TajMahal och in på Filmhuset, den här sena regniga tisdagskvällen i slutet av sommaren i stentuffa Västerås.


Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av T.L Stjerna 03 feb 2003 09:41