Tala, men inte agera

Sverige har alltid marknadsfört sig som jämlikhetens land, trygghetens nation och en av de främsta bland demokratins försvarare. Detta stämmer till en stor del, men jag oroas av en del smolk i bägaren.

Denna smolk visar sig främst när man vill protestera mot "fel" sak. Antiglobaliseringsrörelser, anti-EU, anti-EMU, antikrigsrörelser, tja, aktivister och radikala grupper verkar alltid hamna i problem vid demonstrationer och protestmarscher. Man kan nu sätta en punkt där och skylla på just ovannämnda grupper, allt är ju deras fel, de bröt mot lagen, de provocerade polisen etcetera. Men då blundar man för hela problemet. Det har ju hänt att dessa aktivister har behandlats illa just på grund av att de är aktivister och inget annat, mer än en gång. EU-protesterna vid Göteborg är ett exempel, särskilt då polisens agerande vid Schillerska gymnasiet, eller varför inte då de maskerade sig med huvor och tog upp tegelstenar för att hetsa upp demonstranterna?

I en lite mer vardaglig miljö, till exempel på jobbet, i skolan eller vid fiket märks även där oroande sekvenser.

Ett litet exempel är hur opopulärt det är att till exempel kritisera invandrare. Själv är jag ju invandrare och jag ser helst till att någon säger direkt till mig vad hon tycker är rätt eller fel än att gå bakom min rygg, för då kan jag få fram mina argument och förhoppningsvis påvisa att det handlar om generaliseringar, missförstånd eller helt enkelt rötägg som beter sig illa. Just nu är läget inte så, man är rädd för att uttrycka det man verkligen tycker och då uppstår den "smygrasism" som faktiskt skadar mer än den öppna rasismen, i alla fall är det min åsikt. Och smygrasism kan man inte bekämpa för att man inte kan veta var den finns, detta leder rättare sagt har lett till ökad segregation och rädsla för allt som är främmande.

Att kritisera homosexuella är ett annat fall, fy skäms om du tycker att någonting de gör är fel. Personligen har jag länge argumenterat emot homosexuellas rätt att adoptera barn och tänkt på barnets bästa såsom jag anser att den är. Jag har även kritiserat homosexuellas sätt att framställa sina liv som en kamp där "vi" kämpar mot "dem". Vid sådana här tillfällen stämplas man som homofob och gammalmodig, vilket är synd. För då missar man kanske att jag är av den tro att homosexuella individer ska ha samma rättigheter som alla andra och att våldattackerna mot det homosexuella samhället är likstämda som attacker på "vårt" egen samhälle.

Denna taktik påminner till exempel om när man kritiserar Israel och får höra att det ska man inte göra för att detta folk råkade illa ut under förintelsen för 50 år sedan. Saken är ju att det är vad som händer nu som räknas och då är Israel i mina ögon "de onda".

För mig handlar demokrati om rätten att tycka det jag vill, säga det jag vill och göra det jag vill så länge jag inte vållar andra harm utan rädsla för att råka illa ut. Samtidigt pekar tiden vi lever i på att sådant är inte läget. I bästa fall blir du kritiserad för att säga det du tycker. I värsta fall kan du bli registrerad för dina åsikter och kanske till och med åtalad.

Det hjälper inte heller att man har en regering som lägger dövörat till varje gång man vill säga någonting. Det verkar som om tidens regeringar har tolkat ordet demokrati åt helsike fel. Det verkar som om de ser demokrati som - tala, men inte agera - och vi kommer ändå inte att lyssna på dig eftersom vi vet vad som är bäst.

Och jag som fick lära mig att demokrati betydde folkstyre...

Av Naseer Alkhouri 02 feb 2003 14:40