Nån slags dialog

Ingenting?

Vi sitter i ett rum, hon och jag. Soffan är ganska sliten och köpt begagnad. Hon har lagat till kaffet, det står färdigt på bordet och det luktar gott av aromen. Blommorna i vasen håller redan på att vissna, hon plockade dem igår.
Blombladen ligger utspridda bland koppar och fat men hon låter dem ligga.
Jag är en man och jag är stolt över det. För jag är stor och stark och inte rädd för något alls. Tryggt sitter jag här med fötterna på jorden, tidningen är redan läst och det är söndag.

Dagen har jag redan planerat. En del dagsverke som inte blivit av ska jag ta itu med. Hon sitter tyst bredvid mig och jag ser på henne.
"Vad tittar du på?", frågar hon aningen frusterat.
"På dig", säger jag och äter en av bullarna.
"Varför tittar du på mig för?", frågar hon och smular sönder ett blomblad mellan fingrarna.
"För att jag tycker om att se på dig", svarar jag enkelt och tar för mig av bullarna. De är goda.
Tyst dricker hon ur kaffekoppen, biter försiktigt i en bulle och lägger benen i kors.
Jag är färdig med kaffestunden. Reser mig för att ta mig för det jag föresatt mig och jag tackar för kaffet och går.

Hon.
Blombladen föll så fort, jag måste plocka bort dem från bordet. Jag känner deras mjuka blad mellan mina fingrar medan jag snabbt samlar ihop dem. Bär ut kopparna och faten i köket och diskar undan.
Och jag är kvinna och känner mig levande men jag längtar efter något. Jag vet inte efter vad men det är som en djup lågmäld sång i mig. Jag ställer mig i fönstret och ser ut.
Det är vår och gräset har hunnit bli grönt. Mannen går därute och är upptagen i det han gör. Man kan se att han koncentrerar sig. Det syns på minen. De sammanbitna läpparna.

Jag skulle vilja prata med honom. Jag skulle vilja sitta ned och prata, ja, det skulle jag.
Jag känner mig orolig, har inte lust att företa mig något idag. Borstar håret.

Han.
Det har blivit kväll. Teven är påslagen och pogrammen avlöser varandra. Vi sitter bredvid varandra och jag känner mig väl tillfreds. Snart börjar fotbollen och jag ser fram emot det. Jag ser på kvinnan vid sidan om mig och kan inte undgå att se att hon inte ser särskilt glad ut.
"Vad är det?", frågar jag.
"Ingenting", svarar hon.
"Så skönt!", tänker jag och häller upp en öl.
"Ska du ha?", frågar jag välvilligt men hon skakar tyst på huvudet.
Fotbollen börjar nu och jag mår så väl. Det är för djävla bra allting. Jag är nöjd med mig själv och med dagen i stort och ölen sitter inte fel den heller.

Hon.
"Jag tänker inte sitta kvar här. Han ser mig ju ändå inte och fotbollen kan han ha för sig själv!", tänker hon upproriskt.
"Varför förstår han inte? Och hur skulle jag kunna förklara när han ändå inte skulle ha tid att lyssna?"
Hon reser sig upp med en liten suck men i dörren vänder hon sig om och ser på honom.
Och hon ser en man hon älskar väldigt mycket. Hon ser en man som inte ser henne.
"Vad är det?", frågar han medan han kastar en hastig blick på kvinnan där i dörröppningen. Det ser ut som om hon tänker gå därifrån i nästa ögonblick.
"Ingenting", svarar jag och hoppas att han ska stänga teven och komma fram till mig, lägga armarna om mig och viska att han vill att vi ska prata en liten stund.

Han kommenterar högljutt spelet på planen och han har glömt mig. Jag suckar högt.
"Vad är det"?, frågar han frånvarande.
"Ingenting", svarar jag och stänger dörren efter mig.


fortsättning följer


detta är ett bidrag till Sourze författarskola

Av Lillith C. Castor 27 jan 2003 09:02