Ett förtroendeuppdrag kapitaliseras

I Sverige har vi ett statsskick där vi röstberättigade väljer våra politiska representanter till riksdagen, kommun- och landstingsfullmäktige.

I och med att vi väljer dessa företrädare visar vi att vi hyser förtroende för dem och att vi utgår från att de återgäldar detta förtroende genom att förvalta det på allra bästa sätt och att de exklusivt verkar för att vara våra företrädare. Detta gäller ju också på andra samhällsplan såsom exempelvis inom fackföreningar och idrottsföreningar bara för att nämna några andra exempel.

Utan att gå in på specifika exempel bland våra förtroendevalda kan jag inte längre låta bli att reagera över hur politikerrollen förändrats genom historien. Från att ha varit ett förtroendeuppdrag, där statusen endast bestått av just det att det handlat om medmänniskornas förtroende, har politik precis som vilket annat yrke som helst kommit att handla om att bevaka sin egen personliga position i samhället och många gånger också sin högst privata ekonomiska situation. Och det handlar absolut inte längre om att leva som man lär och offentligt kräver av sina väljare att de ska framleva sina liv.

När ska politiker komma tillbaka till den insikten att utan väljarnas förtroende så saknas alla skäl till att sitta kvar på sin position? Detta oavsett vad som ligger bakom det faktum att förtroendet sviktar. Utan väljarnas förtroende inget förtroendeuppdrag att hålla fast vid alltså.

Av Linda Björling 27 jan 2003 16:51