MissTaget

Jag vet inte i vilken ände jag ska börja dra. Jag blir ombedd att berätta sagan om misstaget. Jag är tveksam i huruvida jag ska välja att kalla det misstag ens. Jag ser mina smällar i betongväggen eller fall utför dödande stup som meningsfulla. Pusselbitarna skramlar löst en lång tid, och sedan mitt upp i ingenting så kommer det. Ahaa. Jag förstår. Mina tankar går inte för högtryck, inte verbalt logiskt eller sammankopplande. Jag går undan, vänder min själ inåt och omvärlden rasar på fast jag inte mycket hör. Som om känslan behöver landa, ta form och slutligen visa sej. Pling. Raden i huvudet, en viskning. Jag kan se med textsnitt och färg orden rinna förbi.

Men såhär spontant så kan jag direkt peka på en händelse. Perrongen på Stockholms Centralstation. Jag står där och väntar, bedövat lugn inför det kommande mötet. Efter alla nätter och enterslag så är det dags. Tåget rullar in och jag är morfindrogad endogent. Självutsöndrande drogtillstånd mitt på perrong fem inför inkommande vagnsrad på vagnsrad. Folk börjar strömma ut. Jag står vid slutänden och här har ingen hoppat av tåget som jag kanske känner igen. Går sakta mot mitten, och får korsa alla mötande glädjekramar och långsträckt sökande halsar.

Jag passerar en av trapporna som leder ner till tunnelbanan, möter någons blick med vit jacka och går ett par steg till. Det börjar bli tomt på perrongen.

Herregud - v i t j a c k a.

Jag stannar till och vänder mej om. Där står den människan. Jag vet det genast nu när jag vänt mej om enbart på det sätt han tittar på mej. Han kände igen mej på en gång. Jag tar några steg fram och tittar märkligt nog 168 centimeter n e r på någon från min en och sextiolängd. Redan här stämmer det dåligt. Mitt i min chock far fantasin genom huvudet; om han är 168 då har jag i så fall mina ögon fästade i såna dingelidångglitterbollar på huvudet. Ögonhöjdat och klart.

Han slänger sin åttiotalstrunk åt sidan, plånboken likaså och kramar om mej så jag tappar luften. Han luktar sprit och jag minns de utdragna dagarna innan hans resa hur hans röst förändrades till att sista kvällen vara uppe i väsande sopran. Förmodligen var han packad på tåget, skitnervös inför mötet med mej.

Redan där. Hur det knöt sej i magen. Han? Samma? Det gick inte att ta in. Och min egen straffande samvetsmagister som slog ner min fåfänga till asfaltskremeringsbetong. Hur kunde jag fälla mej själv på utseendet? Nog har jag väl mer vett i skallen än att döma ut någon innan jag ens hört honom öppna munnen såhär live?
Jag fick tysk motorvägsbana i skallen. Korten han skickat. Ett efter ett. Vart i helvete fanns det bevis jag behövde för att veta att han verkligen var han.

Jag skulle ha gått fram till den vita - nu främmande jackan - sagt hej och gjort det mycket pinsamma och sagt att tack men nej tack.
Vänt på klacken och lämnat honom där. Förbannade beskyddarinstinkt. Inte kan man, jag mäktar inte med det. Efter så lång väntan. En rak höger rakt in i alla drömmar och hopp och nu vid sidan om min hals en andedräkt full med sprit.

Det är den första stillbilden jag får fram, resten är bara kapitelstoff som skulle visa sej innehålla ingenting. Två resor till ingenhållplatsalls och en försvunnen Shelby-Mustang och en sommarnatt med en dramatiserad dränkning i mitt öra.

Jag utelämnar karaktärsbeskrivning av mer ingående slag. Det yttre skeendet får vara tillräckligt. Jag var inte tillräckligt fräck den dagen på perrong fem och jag vet inte om jag är så tvärsäker i att påstå att jag skulle ha varit heller.
Mening efter mening pusslades ihop, min cykel susade mej runt i den heta sommaren och jag fann att min väntan inte lett någonstans alls.

Av Li Carola Tamm 26 jan 2003 10:40