BabyBlue

Jag har en trea på gång.

Ettan kom till mej för cirka två år sedan och finns kvar som en lifetime-abonnerad bildruta, fylld med känsla. Ballerinan i mörkret med ögonblänket där hon ligger och det är bara jag som kan hjälpa henne men jag vågar inte ge mej in i hennes mörker av rädsla för min egen rädsla för att inte leva över den gärningen.

Tvåan kom inom några månader, placerad på bilplatsen bredvid ettan. Lika stark och gåtfull i sin själsliga tydlighet.

De rasrena porslinskatterna i det inrökta rummet, placerade på spiseln med sina långsträckta ryggar vänt utåt, följt av förvandlingsskeende till levande, varm rörlighet hos den katt närmast mitt vänstra ben som stryker sig och jag hinner känna den mjukt svarta pälsen mot min hud innan den sätter sin klo i mej och gräver sig fast in i min märg.

Tre.
Vinden är frisk och lekfull uppe på det grästäckta berget. Jag är kanske hemma i mina länders höjdlandskap, vackert sköna Skottland och det är glädje i suset däruppe. Jag är inte ensam, och inga ansikten visas för mig. Vi har förts till kanten av berget och nedanför forsar vatten; inte som badkarsbrus med bubblor som öronbedövar, mer som att vattnet också dansar med oss. I något djupt samförstånd släpper vi det vi i efterhand blir medvetna om att vi har burit i våra famnar - var sitt litet naket barn - ut, ner och rakt in i de blå vackra virvlarna svindlande långt där nere genom ytan smeks, slukas kropparna och är borta.

Ännu finns glädje i vinden, och skrattet känns i det ljudlösa tillståndet. Vi kan inte bli kvar däruppe utan vänder oss om springer ner för att möta, fånga upp det vi nyss släppt greppet om. Ingen yta blir bruten, bara ett spegelblankt lugn inför vår väntan.
Oron sipprar sig in, något saknas och har förlorats.

Under vattenytan råder stor allvarlig tystnad och det gröna livet sveper med i vattenrörelserna och bildar majestätiska rörelser. En växtlighet har tvinnats samman till en repliknande snara och där är barnet blått. Fostervattens-stilla, innesluten bortom det slamrande livet ovanför. Snarväxten har omslingrat ett ben, följt sin bana upp till det smala höftpartiet och släpper inte taget. Ögonen är slutna, jag vet fastän barnets huvud är vänt från mej.

Där i det stora gapet mellan liv och tappat grepp vaknar jag och har ingen fortsättning på mitt slut.

Av Li Carola Tamm 26 jan 2003 10:46