Så går det i Big Brother

I en trång soffa på ett hotell i Stockholm sitter tre för varandra okända unga kvinnor. En mörk, en blond och en lätt rödhårig. Det fiffiga är att de inte bara är olika till utseendet, de har olika personlig framtoning också.

Den mörka tjejen med sina fantastiskt vackra rastaflätor är lite blyg, skrattar förläget och verkar helst vilja vara någon annanstans. Den blonda är kavat och har varit "överallt i världen", det vill säga i Österrike och England. Den tredje tjejen säger att hon är så rolig, så rolig, att hon är full av energi och har tråkigt när det inte händer något hela tiden. Den blonda tjejen är i och för sig också rolig. Hon pratar för mycket och har hon väl börjat så går det inte att få stopp på henne. Hennes vänner vrider sig av skratt, berättar hon.

De sitter där och trängs framför en TV-kamera av en väldigt speciell anledning, en anledning som de flesta av oss inte skulle se som tillräcklig, även om vi har chans att vinna en halv miljon. De vill alla stängas in i hundra dagar tillsammans med nio andra förlorade själar. Nej, inte kvinnofängelset Hinseberg, utan BigBrother-huset i Värtahamnen.

Själv sitter jag i min rymliga TV-soffa och ser dessa tre kvinnor i sin trånga möbel. Jag ömsom vrider mig av skratt, ömsom lider jag. Jag blir generad, stånkar och får rysknottror över hela kroppen. Ändå tittar jag, så usel är jag.

- Vad säger männ’skan? Hon kan tänka sig att ha sex inför TV-publiken! Men om ingen vill ha det med henne då? Blir hon besviken då?

Dessa tre kvinnor ska alltså försöka övertyga TV-publiken om att just de är lämpliga att stängas in i ett barackliknande hus med 36 kameror bakom speglar, i duschen, i sovrummet, i vardagsrummet. Tittarna ska rösta och på söndag står det klart vem som fallit mest i smaken.

De har inte träffats tidigare, ändå ber mystomten Adam Alsing att de ska motivera varför de övriga två INTE är lämpliga. Jag har själv hunnit samla på mig en massa argument mot var och en av dem, jag har ju sett de tidigare programmen under veckan.

Den mörka kvinnan verkar sympatisk, men kanske är det så TV-teamet vill att hon ska framstå. Hon har slagit vad med sina vänner och klarar hon en vecka i huset så vinner hon en stor summa pengar. Det värsta som hänt henne var när det tog slut med pojkvännen. Nu är de tillsammans igen, men han gillar inte riktigt att hon ska stängas in i syndens näste i kanske hundra dagar. Men hon dricker inte sprit, så hon kanske klarar sig. Som "personlig pryl" ska hon ta med sig en plastcape att skyla sig med i duschen förresten.

Den blonda kvinnan kommer definitivt skapa rubriker. Hon har redan hunnit berätta att hennes tidigare pojkvän bedrog henne - med en NEGRESS! Den ena grodan efter den andra hoppar ur hennes lilla truliga mun. Det är underhållning på hög skräp-TV-nivå och jag känner redan en hatkärlek. Om TV-publiken förstår sitt eget bästa så röstar de på Miss Piggy, eller inte. Det beror på hur man ser det.

Den lätt rödhåriga kvinnan blir jag inte klok på. Hon säger att hon måste ha något att göra hela tiden. Ändå skvallrar hennes fysionomi om att hon är lite trög och försiktig, väluppfostrad på något sätt. Hon säger att hon är den roligaste tjejen i Haparanda, ändå har hon inte fått mig att skratta en enda gång. Hon säger att hon kan gå över lik för att få det hon vill ha. Ändå verkar hon vara tjejen som ler lite förläget och väntar på sin tur.

Varför engagerar detta? Inte alla förstås, inte ens mig om jag fick bestämma. Men varför tror man att detta ska engagera? Varför lägger man ner miljonbelopp på förnedrings-TV, säsong efter säsong?

Det lockar fram våra sämsta sidor. Vi sitter framför TV:n och följer aktiviteterna i huset och fäller syrliga kommentarer. Vi hoppas på en skandal. Väntar på de avslöjande bilderna. TV-teamet har i alla fall vett att pressa ner de här tre kvinnorna, där två ska bort, i en för trång soffa och inte på höga pallar i ett skyltfönster med red-light-district-dekor, men tankarna går dit ändå.

Jag tror att vi tittar för att vi vill känna oss bättre. Vi lever visserligen ett vardagligt, grått, inrutat liv med räkningar, tentor och tenutexbehanding för att det är löss på dagis igen. Vi sitter i alla fall inte inspärrade i ett barackliknande hus i Värtahamnen med nio andra vilt främmande personer som går oss på nerverna, ständigt iakttagna. Vi kan titta eller stänga av.

Vi kan släppa en morgonfjärt utan att det loopas på TV hela våren. Vi kan klämma en finne, bli berusade och kräkas, älska hela söndagmorgonen, skälla på våra barn för att sedan ångra oss och krama om dem. Helt obehindrat.

Vi har det för djävla bra!


P.s. Hur det går? Liksom tidigare säsonger blir det en uthållig, självständig, cool, corny tjej som vinner. Jag satsar en peng på blondinen.

Av Anna-Carin Collin 25 jan 2003 13:03