En så kallad pappa

En så kallad pappa hade jag. Som jag inte sett sen jag var två år gammal. Ett jävla pucko som inte förtjänade nånting, verkligen. På hela denna tiden fick jag ett julkort, men det slängde jag ganska omgående. Det var liksom ingen mening med det.

När jag var 16 år så ringde han "-oh hur är det med dig" och så vidare! Jag vet inte varför jag inte slängde på luren. Kanske blev jag så fascinerad av att hans röst var så lik min egen?

Envis som jag är hade jag ändå inte velat träffa han förrän jag var 32 år ändå. 161632, eller hur? Inte mer än rättvist. Rätt ska vara rätt, hade han fått mig att vänta i 16 år på honom så skulle minsann jag göra likadant. Men det rann ut i sanden den gången också. Och nu kan jag inte träffa honom även om jag skulle vilja för han dog ändå förra året. "Jaha", tänkte jag, "ska jag gråta nu eller?"

Men jag grät inte för honom då och har fortfarande inte gjort det. Gick inte på hans begravning heller, jag har väl inget där att hämta. Bara slöseri med tid. Folk runtomkring mig sa: "Jamen du måste gå så du får ett avslut!" Men då undrar jag om man kan få ett avslut på något som inte ens har börjat? Kan man det? Det enda jag har fått av honom är en jäkla bra kvalité på mitt hår, och att när det blir långt så lockar det sig i topparna. Tack pappa, det var en jäkligt bra present, det kompenserar säkerligen för att du ignorerat mig i hela mitt liv.

Haha, rätt åt dig att du är död när du är så jäkla självisk så att du inte ens kan hålla dig vid liv tills du är 50.

Tänk på detta alla pappor som funderar på eller har lämnat era barn utan att hålla kontakten. Detta är vad ni får! What goes around, comes around!

Av Maria Lindehoff 25 jan 2003 12:23