Nu är jag pappa!

Jag komponerade en för det speciella tillfället, speciellt för henne. Mimosa visste jag att hon tyckte om, gula små bollar, luktade mycket, lite väl mycket, växte vilt på Teneriffa och skitdyrt här. Jag bad sanningen att säga tjejen bakom disken om hjälp. Hon verkade sjysst så jag sa:
- Mimosa, grejen är att det ska va mimosa i och så nåt som passar till, du ser det där bättre än jag, du är ju proffs här, du ser ut att ha blommiga fingrar, vad fick jag allt ifrån, man kunde ju knepen, smicker och professionella utmaningar.
- De ska va till min tjej, jag ska till BB, jag har fått en dotter!

Hade inte tänkt säga nåt först, men tjejen, eller kvinnan eller vad man säger, för tant var hon inte direkt, ja hon verkade så fin och mänsklig och det bara bubblade upplysningar ur mig, jag gick liksom inte att stoppa. Hon tittade på mig, liksom förstod att det var ett stort ögonblick för mig, frågade om jag varit med på förlossningen och det hade jag, jag kände mig stolt och modig, vuxen, hade klarat av ett och annat.

- Det tog tjugo timmar, jag var där tjugo timmar utan sömn, fan jag vet inte var jag fick krafterna från, har aldrig varit vaken så länge förr, ja det var ju kväll när vi åkte in så det var ju en dag på jobbet innan också, men det var det värt, de får jag säga, vilken grej, en liten tjej! Fan va häftigt, och va söt hon är, trodde aldrig jag skulle tycka hon var så söt, har nästan känt mig äcklad av nyfödda förr, ja skäms att säga det alltså. Gud, vad ska hon tro?

Vad står jag och säger, det där var väl en onödig bekännelse, men hon hade liksom tid för mig, hon lyssnade och hon verkade som hon var lika glad som jag för det som hänt. Hon hade plockat ihop en bukett som verkligen var vacker, blå liljeliknande blommor, Iris, fick jag veta, och två röda rosor och en liten rosa. Så perfekt bukett. Tvåhundratjugo, men va fan, man får räkna med servicen också, och alla djävla blommor som dom aldrig får sålda som dom köpt in, ja somliga går till kistdekorationer, men det blir mycket som slängs ändå. Skit samma, det var värt varenda öre, hur ofta får man en dotter, och va fan, det var inte begravning man skulle på nu, nej; Gratulera sin kvinna som skänkt en en dotter! Blomsterkvinnan log, hon var vacker, som en madonna, borde kyssa henne på pannan kändes det som, men nej, det vore för mycket. Jag kände mig lite dum när jag lämnade henne, hade jag snackat för mycket? Men nej, det hade jag nog inte, hon tog absolut inte illa upp, det kändes det inte som, men hon hade varit så sjysst, så djävla sjysst! Jag fick nästan lust att lipa, vafan! Var det inte kvinnorna som hade hormoner? Men dom kanske smittade, forskningen visste inte allt, framtiden fick utvisa, jag fick bara lämna blomsterkvinnan nu, så var det. Nu var det Marie som gällde.

Jag flög uppför trappan till BB, så manligt och snyggt, blomsterpaketet i handen, vänta på hissen, nej, som i en film från femtiotalet. Förbannad tur att man inte blev far då. Männen blev snuvade på hela härligheten, förlossningen att få stötta sin kvinna, se det blodiga huvudet tränga fram, känna skräcken, en blå köttslamsa, död? Troligen inte för alla verkade så djävla positiva.
- En flicka!
Ja, då såg man, ett levande barn som började andas och gny, Maries och min gemensamma glädje, snacka om upplevelse.

Personalen visade mig till salen hon låg på, alla log. Hela världen verkade ha uppfattat att det var glädje och lycka som gällde här. Marie var ensam på salen, kvinnan i sängen intill hade just åkt upp på BB, en turkisk tjej, sjalett på sig på BB, ensam, hennes man skulle inte med, hennes mamma skulle kanske komma om hon fick barnvakt. Hennes morsa! Överlåta en sån grej till sin svärmor, han viste inte vad han missade, den grabben, men det kunde vara kulturen, man begrep inte allt, så var det bara.

Sara skulle ungen heta, de hade de varit överens om och Sjöstrand, hennes efternamn, inget snack, dom hade singlat slant och han hade förlorat, han hade förlorat men va fan, man kunde inte få allt och det var väl bara att fria och om dom gifte sig så skulle alla heta Lundin, inge snack, det visste han, man fick ta en sak i taget.

Saga sov, hon skulle snart väckas och ammas, hon luktade gott så fruktansvärt gott på skallen. Rått och gott och mänskligt! Man ville nästen slicka henne på huvudet, men det var väl inte vanligt, det var kattungar som blev slickade, dom var naturliga, det skulle se helt sjukt ut om man började slicka en unge på huvudet. Saga skulle snart väckas och få träffa sin far!

Bäst att ägna sig åt modern så länge. Hon var också djävligt vacker! Okammad, det var då jag älskade henne som mest, innan hon hade civiliserat sig, duschat, sminkat och fixat sig. Hon gillar parfymer och jag gillar lite dygnsgammal människolukt. Hon var så snygg i sin ljusblå sjukhusklänning, nå naken och utan allt onödigt. En liten silverring i näsan, den gillade jag inte när vi träffades men den störde inte längre.
- Du har ju stora djävla bröst, för fan!

Jag kastade mig i hennes famn och borrade in ansiktet mellan hennes bomber. Hon sa att jag skulle vara försiktig. Hon hade stygn där nere. Jag hörde inte på den upplysningen, verkade inte trevligt. Hon sa att hon inte hade duschat, att hon luktade gammal mjölk.
- Du luktar mjölk och honung. Jag vill dricka upp dig, skänk mig en slurk!

Jag var poet, hon smalt och gav upp och jag fick suga på hennes bröst om jag var försiktig, bara i pedagogiskt syfte, och jag var lycklig. Troligen min första bröstmjölk, jag var flaskbarn, hade legat i kuvös, tvilling med broschan som var mycket större, dom trodde det var nåt fel på mig, men kolla här, en första klassens far. Jag var pappa, far, farsan, gubben hon fick kalla honom vad hon ville och han skulle bli en bra förälder, det kände han.

Av Kiki Ekman 24 jan 2003 17:10