December

Det låg blommor vid en stupränna på stationen i Emmaboda, fortfarande inslagna i brunt omslagspapper. Jag tog upp dem och skalade av det blöta pappret. Tre rosor. I alla fall hade det varit det en gång. Vilken färg kunde jag inte avgöra, men rosor var det. Sargade, mögliga, ruttna. Runt ena stjälken satt där ett kort. "Du är bäst!" stod det med urblekt kulspets. Där fanns ett namn också, men det gick inte längre att läsa.

Snön var inte vit. Tittade man riktigt nära så fanns det små svarta prickar överallt. Och nu höll den på att smälta. En droppe lossnade från det utskjutande taket. Kamouflerad av den gråa himlen föll den mot marken och splittrades mot huden på min nacke. Jag ryckte till. En buss hade rullat in på stationen och människorna som hade stått på perrongen och väntat på tåget, de var väl en tre fyra stycken, hade redan börjat stiga på. Dessa satans tåg, tänkte jag. Alltid ersättningsbussar. Jag slängde blommorna i papperskorgen och skyndade bort genom snöslasket.

Bussen var en isolerad värld. Det dova mullret från motorn dämpade alla ljud och skapade sin egen tystnad. En rännil med smutsigt vatten hade bildats vid mina skor. Långsamt bredde den ut sig över golvet och banade sig fram på det lätt sluttande bussgolvet. Chauffören spelade en gammal Eagles-platta och ljudet nådde nätt och jämt fram till mina öron. Desperado, tror jag det var. Jag kände mig märkligt klar där jag satt. Som när en förkylning plötsligt släpper sitt grepp, eller som när man provar en polares glasögon och äntligen ser löven på träden. Sätet kändes samarbetsvilligt, golvet med det smutsiga smältvattnet från mina skor gjorde inga anspråk på att jävlas med mig och mina kroppsdelar fann sig i sina roller och letade inte efter någon bättre plats att vara på. Busschauffören visslade lätt och killen snett bakom mig fick ett SMS på sin telefon. Det prasslade i hans täckjacka när han tog fram den. Jag andades.

Senast jag såg den där bänken på stationen i Karlskrona hade det varit sommar. Nu stod jag framför den igen. Det hade varit tidig morgon då, och hettan hade redan börjat dallra i luften. Måsarna hade för längesedan slutat skria efter de svalkande havsvindarna. Det var långt kvar då till höstens kajor, som alltid flockade sig på hustaken och på träden i Hoglands park i mitten av augusti. Sommaren hade bara börjat. Jag kände hur den höll på att krypa fram igen. Fast bänken var kall nu, och dropparna pärlades i den mörkgröna färgen på sitsen.

Din mamma hade skjutsat dig och jag mindes att jag inte visste hur jag skulle reagera när också hon kom fram till mig. Men hon hade bara tittat på mig, ställt ifrån sig din ena väska och lett leende som erfarna vuxna gör när livet visat ännu en sida hos ungdomarna. Sen kramade hon dig hejdå och körde därifrån.

Vi hade suttit på den där bänken då och väntat på ditt tåg. Blommorna hade du lagt bredvid dig. Du hade inte ens tagit bort pappret och tittat på dem. Det gick inte att prata. Du hade en kort klänning på dig och jag hade en röd tröja och ett par vita byxor. Det var en liten fläck på en benet, men sommaren var redan förstörd. Den gången var det ingen ersättningsbuss som kom för att ta dig till Emmaboda. Det var ett tåg. Rälsbussas, kallades dem. Fallfärdiga med flagnande färg och trasiga säten. De var utbytta nu, mot finare tåg, men fortfarande fick bussar rycka in när något blev fel. Det var som om det vilade en förbannelse över linjen mellan Karlskrona och Emmaboda.

Jag tittade på klockan på stationshuset. 13:15. Bussen körde iväg. Det var ingen snö i Karlskrona och ljudet däcken och motorn var ett annat. Vassare. Mer skärande. "Dina blommor", hade jag fått påminna dig om när du reste dig för att stiga på tåget. Du hade ett ansträngt leende på dina läppar. Jag kysste dig, men det kändes konstigt. Det var som om jag aldrig hade kysst dig förut, trots att vi hade varit tillsammans i över sex månader. Det kändes som om du inte hade vetat hur du skulle ta emot mina läppar. Det var en främling jag hade kysst farväl.

Då hade jag gått omvägen via Borgmästarekajen hem. Det var som om jag hade hoppats på att havet skulle skära bort allt det sjuka. Men det hade legat helt stilla. Och allt hade varit tyst. Nu valde jag den breda Landbrogatan med alla dess bussar. Det luktade spolarvätska och avgaser från bilarna, och uppåt Ronnebygatan såg jag lördagseftermiddagen fyllas med vinterklädda människor med sina överfulla liv liggandes i kassar som hängde utmed sidorna. Buss 17 körde förbi mig där jag gick på trottoaren. Den var alldeles svart av avgaser smuts. Bara reklamen bak på bussen hade tvättats ren.

Men det var över nu. Och på måndag skulle sopbilen tömma papperskorgen i Emmaboda och blommorna skulle försvinna. "Bäst att du låter någon älska dig", tänkte jag, "innan det är för sent." Så vände jag upp på Ronnebygatan och föll in i staden.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Arvid Jurjaks 24 jan 2003 11:07