Vintermänniskan

Njugg och liknöjd är solen. Vaknar sent och orkar knappt över taken, grinar olustigt över det gråvita eländet, gäspar stort och går och lägger sig tidigt.

Människorna kryper ihop och använder alla tillgängliga attribut som kan tänkas ge någorlunda tröst mot en hård yttre värld av element. Hon anser sig vara herre över dem, ler överlägset över sina skyddsmurar mot naturens försök att överta herraväldet. Många är inte mycket påverkade av mörker och köld, det finns konstgjord värme och lika konstgjort ljus i överflöd överallt. Man behöver knappt tänka på att ens byta till varmare kläder. De är bara i vägen i all värme och allt ljus. På sin höjd kan de bli påminda under en språngmarsch till ett fordon som ska ta honom till ett annat ställe fyllt av det som skapats, inte som ett måste för sin överlevnad utan för att göra en njutningsfull tillvaro ännu bättre.

Det är värmeledningsmänniskan som helt litar på att SASFV, det vill säga Systemet Av Skydd För Vintern ska fungera. Om det eller någon del av det inte gör det är det bara att ringa vicevärden, rörmokaren, elfirman eller vägverket eller vad det kan vara som har ansvaret för felet. Genast eller i alla fall ganska så genast kommer han och lägger det självklara till rätta.

Pessimister är vi alla lite hela tiden, men vintermänniskan som levde sitt stilla liv i låga igensnöade hus tillsammans med sina djur var den sanna pessimisten. Det svors och bannades mest under de snöiga taken om det alls fördes någon konversation som rörde annat än saker som måste uträttas. Där levdes det ett långsamt liv tillsammans med djuren och djurens rutiner. Av hopsamlad mat i visthus, lador och bodar. Vintermänniskan klagade bara därför att årstiderna, särskilt vintern gjort honom till pessimist. Men han fann sig i sin lott. Tog god tid på sig och utförde sysslorna under tigande jämnmod.

Frös vattenpumpen fick han tina upp den själv, frös potatisen åt han den ändå. Den var bara sötare än vanligt. Delade eventuellt med sig åt grisarna om det inte var så knappt. Vintermänniskan led och bidade i sina hopsamlade paltor, gick in till värmen i fähus och stall och utförde sina sysslor som fädren gjort sen hedenhös. Där i ljuset av en flämtande lykta blandas de lugna ljuden från djuren med välbekant, varm doft av ammoniak, svett, krossad havre, hö och läder. Därinne råder den ursprungliga atmosfären och värmen i tilliten djur/människa i en kall skoningslös yttre värld.

Man utför mänskliga gärningar av livets äldsta nödvändighet. Det är säkra, förnuftiga sysslor fria från oro och entusiasm. Bara ljudet av djurens sövande tuggande, ryktborstens fras mot en hårrem, spaden mot golvet och en och annan muttrande svordom över ett trilskande fä blandas till en harmonisk symfoni av landets ursprung.

För alla inne i stallsvärmen är beroende av varandra, kon, grisen, fåren och hönsen vet att elementen gör slut på dem på en kort stund om de inte ges av människan och i gengäld ger åt henne. Utanför viner nordanvinden men inne råder en nästan sakral stillhet, en stoisk väntan och självklarhet. Långt från värmeledningsmänniskans rotlöshet och oro och otrygghet över världsläget. Kanske det är för att han glömt sin egen utgångspunkt. Gått och tappat fotfästet trots alla, eller på grund av alla fina knappar till alla bekvämlighetsattiraljer. De han har som ger all underhållning och bekvämlighet.

Vintermänniskan har så mycket annat att tänka på. Han vet att det för det mesta går på tok hur man än bär sig åt. Det hör till, livet är sådant. Men när det nångång till äventyrs går bra behövs det inte mycket för att uppskatta det till sitt fulla värde.

Av Solveig Sjöskog 21 jan 2003 16:19