Halvgardering

Halvgardering

Han levde för musiken
Sedan träffade han Hon
Efter en tid sa hon att han måste välja
Henne eller musiken
Han sa att han älskade henne
Han sa att han bestämt sig för att sluta spela
Samma kväll gick han ut i vedboden
Högg av sig sina fingrar
Men
Sparade ett långfinger
Utifall han skulle ångra sig


Minnenas katedral

Jag befinner mig åter i minnenas katedral. Jag kommer aldrig att lära mig hitta här. Jag trevar mig fram i mörkret. Mina fotsteg ekar mot taket som jag inte kan se, men vet finns där, någonstans högt ovanför mig. Det glimmar till en bit framför mig och jag rör mig mot ljuset. Plötsligt ligger jag på en äng för länge sedan. Min far står över mig. Hans ansikte är stumt, ögonen hårda. ”Ligger du och sover?” Jag ser mig yrvaket omkring, korna står mitt ute i storbondens klövervall. På kvällen hemma igen: Jag ligger framstupa över köksbänken. Min far över mig. Livremmen viner genom den kvava luften. Jag hör hur den kommer och stannar med en köttig smäll. I ladugården bölar korna ut sin smärta med sprängfyllda magar. Jag känner inget, endast förödmjukelse. Jag är tillbaka i katedralen, trevar mig vidare mot ett ljus en bit längre fram. Jag sträcker fram händerna och befinner mig på en annan äng, många år senare. Solen bränner mina ögon, jag skuggar med handen. Jag känner hennes hår mot mitt nakna bröst, hennes varma andedräkt mot min hals. Hon stryker undan håret och ser mig i ögonen. Sen blir det mörkt igen, endast ekot av hennes andetag svävar i katedralens skuggor.

Jag tänker på minnenas nyckfullhet. Skapar jag dem eller skapar dem mig? Ibland kommer de till mig som fullständiga främlingar och jag undviker att gå in i katedralen under flera veckor. Ibland finner jag dem på samma plats, gång på gång. Men oftast skapar jag dem i samma stund som jag tror mig stöta på dem. Nu anar jag något alldeles till vänster om mig. Jag böjer mig ned och kryper mot ljuset, kryper som i en tunnel mot ett eldsken, rött och varmt. Jag fortsätter, men skenet försvinner och jag famlar åter i katedralens mörker.

Innan de förde bort mig, fanns inte katedralen. Då bodde mina minnen överallt. Jag kunde stryka med handen över ett gistet fönsterfoder och ur det vittrade träet återskapa bilder av det som en gång var.

Ur dofterna som steg från myllan nere vid ån en septembereftermiddag, kunde jag destillera fram en annan eftermiddag, många år tidigare. I rimfrosten på fönstret kunde jag se de hemliga lekar som jag lärde mig i skydd av mörkret på höskullen. I regndroppen på fönsterbläcket fanns mina tårar, som jag trots allt fällde, den dagen då fyra svartklädda män bar ut min far till den sista vilan.
Nej, den fanns inte förut, katedralen.

Spanska Trappan

Vi satt kvar i Spanska Trappan
Långt
Efter det att
Gladiolusförsäljarna hade gått hem
Dina läppar smakade som det toscanska vinet vi föredrog att dricka

Den varma oktoberkvällen slöt sig tätt kring våra ord
Och
För en stund tänkte jag varken på
Pengar
Eller
Politik
Även om vi snuddade vid ämnet
Du sa att du kastat alla dina mynt
I Fontana di Trevi
Och jag svarade att du kunde få
Hälften av dem jag hade kvar

När regnet kom hann vi inte undan
Vi brydde oss inte ens om
Att springa
Det var ändå för sent

Av krister clarmo 21 jan 2003 10:19